Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Tor Aulin. Några minnesord af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 SIGRID ELMBLAD
Fot. M. A. Eureinus.
TOR AULIN VID 13 à 14 ÅRS ÅLDER.
idéer och den kanske redan vaknade
känslan af förmågan att utföra dem, stack
icke under stol men hvad han tyckte och
tänkte, och det var samma själens intensitet
i hans ord som i tonen af hans fiol, äfven
om man den tiden med mera förstående
lyssnade till den senare än till den liflige
ynglingens många — och i mångt besannade
påståenden.
Själens intensitet — ja, det ägde Tor
Aulin redan från unga år på bekostnad af
kroppens, som alltför tidigt visade, att den
ej mäktade bära hans verksamma andes
aldrig minskade kraf. »Jag är dömd att
dö vid tjugo år, jag har klaffel», sade han
leende, men lifvet hade lyckligtvis ännu
för många uppgifter i beredskap åt honom
för att så snart släppa honom ifrån’ sig.
Då han vid sjutton års ålder lämnade
Musikaliska akademin efter sex års ifriga
studier, var som sagdt Stockholm färdigt
att med öppna armar ta emot den unge
violinisten, som, aldrig nödbedd, med sina
toner och sitt eldiga, medryckande föredrag
spridde glädje öfver allt. Men så kom
Sauret till Stockholm, erbjöd honom förtjust
sin undervisning, och hufvudstaden måste
med eller mot sin vilja släppa sin omhul-
dade gunstling ifrån sig. Det var entusiasm
och fullt hus på den afskedskonsert, som
han gaf 1883 under vintersäsongen, och
så bar det af till Berlin, där han under
två år studerade, dels för Scharwenka och
framför allt för Sauret med ett nit och en
framgång, som kom mästarens ögon att
lysa, då han talade om denne sin bäste
elev. Åh, åh, »le jeune Aulin», sade han
mig en gång vid ett sammanträffande, på
tal om denne, »han är en verklig begåfning,
han har le feu sacré.» Och med denna
heliga eld återvände han till sitt
fädernesland efter att redan flera gånger ha
uppträdt som solist på konserter i Berlin. Som
bevis på Saurets höga tanke om hans
förmåga må nämnas, att han, efter blott ett
halft års studier hos den framstående
mästaren, erhöll det förtroendet att sköta
altfiolen vid sin lärares kammarmusiksoaréer,
äfvensom att han en gång fick uppträda
som Saurets ställföreträdare vid en
hof-konsert.
Och nu var den tjugoårige virtuosen åter
hemma, med jubel återbördad till sin
fädernestad, den stad åt hvilken han ägnat så
många år af brinnande och framgångsrikt
nit, ty väl ha vi äfven både förut och
senare ägt virtuoser af lika obestridlig rang
som Tor Aulin, men en musikens ifrare
och främjare af så hög valör som han
torde vi knappast förut, åtminstone ej i
mannaminne, ha kallat vår. »Jag vill ge
dem så mycket musik, att de bara skall
vilja ha mer», lär han ha yttrat, och få
löften ha väl i rikare mått infriats. Redan
ett år efter hans hemkomst var den
»Au-linska kvartetten» bildad, och hvad dessa
kammarmusiksoaréer betydde för Stockholms
musikälskande kretsar kan man i denna
splittringens tid knappast fatta. Som till
fest gick man dit till den lilla
akademisalen, i en samhörighetskänsla, som gjorde
att man kände sig som ett lag af idel
vänner, besjälade af samma intresse och samma
glädje. Det var något annat än Auditoriums
jättelika människofälla med omväxlande
biograf- och Parsifal-föreställningar. Allt var
intimt den tiden, till och med
symfonikonserterna på gamla operan under Normans
afgudade ledning, man kunde ännu samlas
och enas då — nu förefaller det som om
man endast kunde söndras.
Sjögrenkonserterna! Hvilken
njutningsrik spänning, då en ny violinsonat af Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
