Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
JOHN GUSTAVSON
uppsatsen »Diktens originalitet» tillämpa
denna intuitionsfilosofis grundtankar på
särskildt en af dessa vetenskaper,
nämligen litteraturhistorien.
Han inskärper där, att den
litteraturhistoriska forskning, som lägger tonvikten
på uppspårandet af likheter, lån och
inflytande från olika håll, och som ser sin
hufvuduppgift i att upplösa hvarje till synes
originellt diktverk i redan förut
förhandenvarande idé- och föreställningselement,
slagit in på en afväg, som leder ut i
fullständig andelöshet och tröstlöshet, och
låtit sig insnärjas af en numera föråldrad
mekanisk associationspsykologis doktriner.
Mot denna på sina håll högt uppskattade
och varmt omhuldade riktning häfdar han,
att hvarje betydande diktverk såsom
framsprunget ur en intuitiv syn är en odelbar
helhet, som aldrig af någon analys kan
tillfullo genomträngas. De stora
diktverken äro inga mosaik- eller
lappskrädderi-arbeten, som åstadkommits vare sig genom
ett planmässigt intelligent väljande bland
en mångfald heterogena element eller
genom ett hart när mekaniskt
sammanflytande enligt de s. k. associationslagarna
af förut utanför hvarandra liggande, för
hvarandra främmande idéer och
föreställningar, utan blixtlika inblickar i en värld
djupare, större och ursprungligare än vår
vanliga hvardagsvärld. De äro nya arter.
Under dylika förhållanden blir det, menar
han, litteraturhistorikerns så väl som
kritikerns förnämsta plikt att med
undanskjutande af det utifrån suggererade inrikta sig
på att få ett lefvande grepp på diktarens
och diktverkets särart och söka drifva
historia och kritik inifrån. Historikern gör
sig skyldig till ett kapitalt felgrepp, om
han, förledd af naturvetenskapsmannens
exempel, alltjämt ställer sig utanför den
personlighet eller det verk han vill komma
åt och, nöjande sig med att här blott se
objekt bland andra objekter, framför allt
söker efter jämförelsepunkter. Nej, hvad
det här kommer an på, är att genom en
akt af intuitiv sympati söka försätta sig
in i det studerades hjärta för att så få en
lefvande helhetsuppfattning. Sen kunna
analysen och jämförelsen börja.
Det är romantikens talan Landquist
här för. Han delar romantikens tro på
genialitetens väsentliga betydelse, dess
förtröstan på att individualiteten har sin
rot i tillvarons djup och dess visshet om
en ursprungligare och mera omedelbar
kunskap än den intellektuella. Liksom
romantiken ser han i konsten en manifestation
af denna mera intima och djupa kunskap.
Det är under dylika förhållanden
knappast någon slump att en af föreliggande
samlings mest betydande essayer är ägnad
studiet af den moderna romantikens
Johannes döpare — Rousseau.
Här går han skarpt tillrätta med den
enligt mångens mening mördande kritik
Rousseau, ja, hela romantiken varit
föremål för från några franska traditionalisters
sida. Inspirerade af en närsynt
positivistisk kolartro på att allt värdefullt är
af rent samhällelig natur och allt
ursprungligt och omedelbart är absolut värdelöst,
ha dessa sökt göra Rousseau, den
germanske traditionsupplösaren, den osociale
individualitets-evangeliums-förkunnaren, den
vanvettige upprorsmannen mot den galliska
kulturens förståndstillbedjande
intuitions-lösa, torra och abstrakta anda, till den
stora syndabocken, som varit orsaken till
alla Frankrikes olyckor alltifrån den stora
revolutionen och alltintill de bekanta
bilapachedåden för några år sedan.
Redan genom sin groteska öfverdrift
verkar denna anklagelse allt annat än
för-troendeingifvande.
Hvad nu särskildt beträffar det redan
af Taine förda talet om att Rousseau
skulle vara en af hufvudorsakerna till den
stora revolutionen och särskildt
skräckväldet, så söker Landquist med stöd af ett
par moderna undersökningar visa, att, äfven
om det är obestridligt, att revolutionen
hämtade en stor del af sina slagord och
argument från Rousseau, det likväl vittnar
om en sannskyldig öfvertro på de abstrakta
idéernas makt öfver människornas sinnen och
viljor att i Rousseau se revolutionens och
skräckväldets främsta orsak. Nej, orsaken
till revolutionen var sakernas eget
tillstånd, och samma sakernas egna tillstånd
var det som riktade Rousseaus
uppmärksamhet mot den sociala frågan.
Öfverhufvud är det, framhåller
Landquist, fåvitskt att på detta sätt vilja göra
ett enda motiv absolut dominerande, ty i
hvarje handling hafva motiven så
genomträngt hvarandra, att det blir meningslöst
att söka fram ett enda för att utpeka
detta som allt förklarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
