- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugutredje årgången. 1914 /
347

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MINCHEN HERZLIEB

347

själ, och det troligen utan att någonsin
ha ägt hennes innersta förtroende, har
med profetisk blick skådat den tragedi,
som låg uti de bägge polerna i hennes
inre. Denne ende var Goethe. Minna var
blott 20 år, när han uti sin Ottilie reste
åt henne en oförgänglig minnesvård.
Och dock har han i sin »Valfrändskaps»
hjältinna gifvit oss hela Minchen
Herz-liebs gestalt, hennes fullständiga
utveckling, hennes kamp och undergång.
Bekantskapen med Minchen Herzliebs senare
lefnadsöden ger oss så att säga nyckeln
till Ottilie.

Som alla unga flickor drömde Minna
tidigt om kärleken. Vid 17 års ålder skref
hon till sin förtrogna vän Christiane Selig:
»’Glücklich allein ist die Seele, die liebt’!
Jag nekar ej till att jag önskar att själf få
erfara detta. Men det är mitt fasta beslut
att ej gifta mig af någon annan orsak
än kärlek, och däruti blir jag helt säkert
fast.» Vid dessa ord tänker Minna
endast på lyckan att erfara en besvarad
kärlek. En s. k. olycklig kärlek ägde
hennes barnsliga hjärta redan då. I
samma bref skildrar hon nämligen sin
»första kärlek», d. v. s. sitt svärmeri för
en ung adelsman vid namn Manteuffel.
Medan hon ännu var ett barn, hade hon
träffat honom i Jena, där han som så
många andra unga män gick ut och in
hos Frommanns, och i hemlighet skänkt
honom en glödande kärlek. »Du vet väl»,
skrifver hon till väninnan, »hur jag var
eld och låga för honom och hur han var
till sinnes gentemot mig. Ack, hvad har
jag ej då lidit!» Det hade aldrig kommit
till någon förklaring mellan dem, och
Minna hade aldrig gifvit Manteuffel
anledning att tro det han kunde betyda
mera för henne än andra män. Att han
tillhörde en adlig familj var för hennes
anspråkslösa tankar tillräckligt för att
döma hennes böjelse som hopplös, om
hon än anade att den var besvarad. Hon

GOETHE. KRITTECKNING AF KARL
JOSEPH RAABE. WEIMAR 181 I.

I Goethe-museet i Frankfurt.

gjorde sig allvarliga förebråelser och för
sökte ärligt, sedan Manteuffel lämnat Jena
att glömma honom. Men när så tre år
senare Christiane Selig råkat honom i
Lüneburg och skref till Minna, att han
var i besittning af dennas porträtt och
helt säkert ännu ej glömt henne, så
flammade hennes kärlek upp på nytt, och
hon sökte med påfallande ifver utfråga
väninnan om den unge adelsmannen. Att
han utan hennes vetskap skaffat sig en
bild af henne, smickrade väl Minnas
fåfänga och eggade hennes böjelse; men
hon var på samma gång ytterst orolig
för att han kanske skulle missbruka
porträttet. »Bara han inte visar det för
många människor», skrifver hon, »så att
man kanske skrattar däråt; den tanken
gör mig så ängslig.» Detta lilla drag
är karakteristiskt för fru Frommanns
fosterdotter. Att bli föremål för en smula

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free