Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINCHEN HERZLIEB
349
Sålunda bär »Pandora», som till en god
del uppstod just under dessa dagar,
omisskännliga spår af hans kärlek till Minchen
Herzlieb. En tillfällighet gjorde dessutom
snart slut på hans försiktiga afskildhet,
besegrade med lätthet alla förståndets
skäl och invändningar och störtade honom
hufvudstupa rakt in i den eld, dit han
drogs som fjäriln mot ljuset.
Den i dec. sökte helt oförmodadt
diktaren Zacharias Werner, en snillrik,
liflig och högst intressantpersonlighet, upp
Goethe i Jena, sedan han först förgäfves
försökt att träffa honom i Weimar. WTerner
var en afgjord beundrare af Goethe, och
hans ankomst förde med sig ett
synnerligen lifligt sällskapslif i Jena, hvilket
Goethe omöjligt kunde undandraga sig.
Medelpunkten för detsamma var det
Frommannska huset, och i den
sångar-täflan eller snarare det »sonettkrig»,
som föranstaltades af Werner, var
Minchen Herzlieb sångmön och diktens
föremål. Ej blott Goethe och Werner, utan
alla, som kunde »smida vers» i kretsen,
såsom Riemer, knebel m. fl., grepos
af ett riktigt diktarraseri. Alla
»limmade» de — som Goethe uttryckte sig
— sonetter, och många af dessa voro
riktade till Minchen.
Den första söndagen i advent var
Goethe i ett större middagssällskap gäst
hos familjen Frommann. Den dagen
tycks hans lidelse för Minchen ha nått
sin högsta stegring, och utan att någon
af dem talade om sina känslor, blef det
klart för honom, att hans kärlek var
besvarad. Huru väl än Minenen förstod
att behärska sig och bevara sitt inre
skyddadt för andras blickar, så glömde hon
i alla fall den dagen, medan stämningen
stod hög i det för hennes fosterföräldrars
hus ovanligt talrika sällskapet, en del
af sin försiktiga tillbakadragenhet och
visade Goethe mera af sina känslor än
annars. Denna märkliga dag beskrifver
goethe. pastellmålning af louise
seidler. jena i 8 i i.
I Goethe-Nationalmuseum i Weimar.
med omisskännlig sanning den i6:de af
de Goetheska sonetterna:
EPOCHE
Mit Flammenschrift war innigst eingeschrieben
Petrarcas Brust, vor allen andern Tagen,
Karfreitag. Eben so, ich darf s wohl sagen,
lst mir Advent von Achtzehnhundertsieben.
Ich fing nicht an, ich fuhr nur fort, zu Iieben
Sie, die ich früh im Herzen schön getlagen,
Dann wieder weislich aus dem Sinn geschlagen,
Der ich nun wieder bin an’s Herz getrieben.
Petrarcas Liebe, die unendlich hohe,
War leider unbelohnt und gar zu traurig,
Ein Herzensweh, ein ewiger Karfreitag
Doch stets erscheine, fort und fort, die frohe,
Süss, unter Palmenjubel, wonnenschaurig,
Der Herrin Ankunft mir, ein ew’ger Maitag.
Skönare och enklare har väl aldrig
berättelsen om två människors rena
böjelse för hvarandra gått till eftervärlden,
och »Epoche» är utan tvifvel den
innerligaste af alla de dikter, hvilka bevarats
som troféer ur detta »sonettkrig». Af
Goethes sjutton sonetter — de uppstodo
troligen alla under denna vistelse i Jena
— äro sex otvifvelaktigt riktade till
Minchen Herzlieb, nämligen jämte de två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
