Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
BEATRICE ZADE
föreställningar kunde hjälpa henne att
öfvervinna denna oförklarliga afsky. Hon
såg väl, att Walch var en ädel och god
man, på hvars kärlek hon kunde förlita
sig, och hon kände väl en djup aktning
för honom. Men hans person ingaf henne
en oöfvervinnelig fasa, och hon kunde ej
ge honom den minsta lilla gnista af kärlek.
I sitt stränga pliktmedvetande gjorde
hon sig de bittraste själfförebråelser och
försökte allvarligt att bekämpa sin
motvilja för Walch. Till en sådan kamp
fattades henne emellertid inre styrka.
Hon förlorade arbetslust och lifsintresse
och försjönk i grubbleri. Småningom
antog detta en sjuklig karaktär. Tydliga
tecken till sinnesförvirring började visa
sig hos henne, och det blef nödvändigt,
att hon aflägsnades från Walch.
Vintern 1822 begaf hon sig därför till
sin bror, hvilken var präst i Prittag. I
hans lugna hem fann Minna ro och frid;
hon återfick sin forna arbetskraft och
öfvervann småningom sitt grubbel, så att
hon tycktes fullkomligt återställd. Från
sin man fick hon ofta bref, fulla af
kärleksfull längtan efter henne och af klagan
öfver det ensamma,glädjelösa lif han förde
utan henne. Han gjorde henne aldrig
några förebråelser, men det var tydligt,
att han önskade hennes återkomst. Hans
bref upprörde Minna på det djupaste,
och hon sönderslits af medlidande och
ånger. På afstånd tycktes henne Walch
ej så afskyvärd, och lifvet tillsammans
med honom föreföll henne ej mera så
outhärdligt. Därtill kom hennes längtan
efter Jena och de kära vännerna där.
Hon beslöt att återvända dit.
Efter fem års frånvaro återkom hon
sålunda hösten 1827 och försökte nu
redligt att vänja sig vid samlifvet med
Walch. »I början gick det bra», berättar
fru Frommann i ett bref till en bekant;
»men så började hon åter att grubbla
och vara sysslolös, till dess att hennes
man själf ansåg det för bäst, att hon i
mars 1828 återvände till sin bror. Där
fann hon mycket att göra, var åter
verksam och blef bättre.»
Ännu två gånger återvände Minna af
fri vilja till sin man, och bägge gångerna
blef momentan sinnessjukdom följden för
henne. Det hjälpte ej, att Walch
inrymde en del af den gemensamma
bostaden åt henne ensam, att han på allt
sätt undvek att oroa, skrämma eller
besvära henne. Blotta medvetandet om att
vistas under samma tak som han beröfvade
henne all sinnesfrid och dref henne in i
de mest sönderslitande själskval. Så snart
hon var skild från Walch, återfann hon
hälsa och lifsmod. Så lefde hon i en
ständig kamp mellan plikt och instinkt,
ständigt sliten mellan sin önskan att
fullgöra de skyldigheter hon åtagit sig och
den tvingande nödvändigheten i sitt inre
att gå ur vägen för dem.
Så gingo åren. Med undantag af de
korta, olycksaliga försöken till
samman-lefnad med Walch, vistades Minna i sin
brors hus i Prittag, och efter hans död
flyttade hon med sin svägerska, i hvilken
hon funnit en hängifven vän, till Züllichau.
Med sin man korresponderade hon
oafbrutet. Hvarken hon eller Walch ville
höra talas om skilsmässa, då ingen af
dem kunde uppge hoppet om en varaktig
återförening.
När Walch år, 1853 dog, var hans
bortgång helt visst en befrielse för Minna.
Om också hans kärlek och ädla sinnelag
i hög grad blifvit föremål för hennes
tacksamhet och tillgifvenhet, så voro dock
de anspråk han enligt hennes öfvertygelse
ägde på hennes person ett tveäggadt svärd,
som i daglig strid sårade hennes inre
blodigt.
Minna öfverlefde Walch tolf år.
Liksom han i lifstiden städse frikostigt sörjt
för hennes underhåll, så hade han äfven
i sitt testamente ihågkommit henne med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
