Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINCHEN HERZLIEB
357
hopplös, ehuru hon anar, att kaptenen
besvarar den. Eduard, hvilken redan för
länge sedan och i öfverensstämmelse med
sin lidelsefulla natur med långt mera
förhoppning än den pliktmedvetna Charlotte
tillstått tör sig själf kärleken till en annan,
kommer just den aftonen för första gången
på lång tid som äkta man till sin maka
och finner henne sällsynt upprörd. Han
sluter henne i sina armar, och hans fantasi
förespeglar honom, att det är Ottilie som
hvilar i hans famn. Charlotte å sin sida
har endast kaptenen i sina tankar och för
sin själs öga. »Sålunda väfdes på
underbart sätt det frånvarande och det närvarande
samman till ett tjusande och saligt helt.»
Följande dag erfara emellertid bägge
makarna ånger och samvetskval, ej gentemot
hvarandra, utan vid tanken på kaptenen
och Ottilie. »Ty så är kärleken beskaffad»,
menar diktaren, »att den ensam tror sig
vara i besittning af rättigheter och anser
all annan rätt för ohållbar bredvid sin egen.»
Kort därefter öfvermannas kaptenen och
Charlotte vid en roddtur af sina känslor.
De tillstå hvarandra med en kyss sin kärlek.
Men förnuft och pliktkänsla återta genast
herraväldet öfver dem. Knäfallande ber
kaptenen Charlotte om förlåtelse, och hon
säger med djupt allvar: »Att detta
ögonblick är epokgörande i vårt lif kunna vi ej
förhindra; men det beror af oss själfva, om
det blir oss värdigt. Min käre vän, ni
måste bege er härifrån, och ni kommer
att göra det . . . Endast på det villkoret
kan jag förlåta er och mig själf, att vi ha
mod att förändra vår belägenhet, då det ej
står i vår makt att ändra vårt hjärtelag.»
Samtidigt befinna sig Eduard och Ottilie
ensamma i slottet. Hon ger honom en
afskrift, som hon förfärdigat åt honom, och
då han upptäcker den slående likheten
mellan hennes och hans egen handstil, sluter
han henne med stormande lidelse till sitt
bröst, utropande: »Du älskar mig! Ottilie,
du älskar mig!» Från denna stund har
han ingen annan önskan än att äga Ottilie,
ingen tanke annat än på henne. Med
tillfredsställelse och glädje iakttager han
Charlottes tycke för kaptenen. Ottilie å sin
sida älskar Eduard af hela sin själ. Hon
är oerfaren och oskyldig och hänger sig
helt naivt åt sin svärmiska kärlek. Eduard
säger henne, att Charlotte önskar skiljas
från honom, och sålunda känner Ottilie inga
samvetsförebråelser gentemot sin fostermor.
Men Charlotte tänker ej på skilsmässa. När
kaptenen rest, har hon ett allvarligt samtal
med Eduard. Hon talar öppet om hans
lidelse för Ottilie och yrkar på att denna
aflägsnas från deras hem. Eduard gripes
af tasa vid tanken på att den älskade åter
skall kastas ut bland främlingar. För att
vinna tid beger han sig ut på resor. I ett
bref ber han Charlotte behålla Ottilie hos
sig till hans återkomst och lofvar att under
tiden ej närma sig denna. Han förespeglar
Charlotte, att han skall försöka öfvervinna
sin böjelse för Ottilie; men inom sig har
han det säkra medvetandet, att detta är en
omöjlighet.
Så äro nu de bägge damerna ensamma
på slottet. Ottilie är fylld af förtviflan
öfver Eduards bortovaro. Hon söker
ensamheten och förlorar lusten till arbete. När
hon hör, att Charlotte väntar ett barn och
hoppas på en snar återförening med
Eduard, finner hon sig väl i det nödvändiga
och afsäger sig i sitt hjärta alla anspråk
på den älskade; men hon gör detta med
brustet hjärta, ej af fri, sedlig kraft.
Underrättelsen om att han skall få ett barn inger
Eduard ingen glädje, endast fasa öfver de
nya svårigheter, som därigenom uppstå för
en skilsmässa mellan makarna. I sin
förtviflan går han ut i kriget för att söka
faran och döden. Han blir länge borta
och ger inga underrättelser om sig. Under
tiden får Charlotte- besök af sin dotter och
dennas fästman med ett stort sällskap.
Luciane har af en rik tant införts i stora
världen, och hennes ankomst till slottet för
med sig en rad af nöjen och festligheter.
Liksom förut i pensionen uppträder Luciane
äfven nu som Ottilies plågoande; men denna
förstår att med värdighet och tålamod
fördraga det oundvikliga. Bredvid Lucianes
egoistiska, hänsynslösa natur framträder
Ottilies godhet och värme i de skönaste
färger. Det bullrande besöket räcker
emellertid ej länge. En stor del af boken
ut-fylles nu af inflätade noveller, skildringar
af bipersoner och Ottilies dagbok, hvilken
med sitt djup och sin själsstorhet belyser
den sida hos den unga flickan, som hon
ej visar sin omgifning. Under Eduards
frånvaro har hon ej mindre än två friare,
hvilka båda afvisas af henne. Hon kan
ej glömma Eduard.
Charlottes son kommer till världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
