Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
BEATRICE ZADE
Han har Ottilies ögon och kaptenens
ansiktsdrag. Han har blifvit till genom »dubbelt
andligt äktenskapsbrott», är således ett barn
af lögnen och som sådant dömd till
undergång, ty endast sanningen består. Ottilie
åtar sig barnets särskilda vård. Dess
tillvaro är henne en ständig maning att försaka
Eduard och besegra kärleken till honom. Hon
intalar sig själf, att hon äger kraft till
fullständig och frivillig afsägelse af den älskade.
Eduard däremot har i krigets buller
endast stärkts i sin föresats att tillkämpa
sig Ottilie. Han återvänder till hemtrakten,
sänder kaptenen till Charlotte för att
underhandla om skilsmässa och väntar själf i
slottsparken på vännen. Där ser han då
på en bänk vid sjön Ottilie med det
sofvande barnet vid sin sida. Ur stånd att
behärska sig, störtar han till hennes fötter.
När hon hör, att kaptenen skall underhandla
med Charlotte om skilsmässa, taga alla
hennes goda föresatser till flykten, och hon
växlar med Eduard för första gängen
»medvetna och frivilliga kyssar».
Det har under tiden blifvit sent.
Ottilie vet, att Charlotte ej är hemma, att
kaptenen således ej träffat henne och troligen
redan väntar på Eduard. Hon får nu
plötsligt stor brådska att komma hem och skiljer
sig från Eduard. Den närmaste vägen till
slottet för öfver sjön, och hon besluter att
ro öfver till andra stranden. När hon skjuter
ut båten, förlorar hon jämvikten och faller.
Därvid släpper hon barnet, och detta faller
i vattnet. Hon lyckas visserligen att draga
det upp igen i båten; men det är försent:
det är redan dödt. När Charlotte något
senare återkommer från sitt besök i
grannskapet, finner hon barnets lik och Ottilie
liggande på golfvet i en dödsliknande
vanmakt. Samtidigt kommer kaptenen, och
Charlotte förklarar sig nu beredd till
skilsmässa från Eduard.
Ottilie har väl hört samtalet mellan
Charlotte och kaptenen, men varit ur stånd
till att ge ett tecken till förståelse. Först
sedan kaptenen gått, vaknar hon upp ur
sin stelkramp. Hon förklarar nu för
Charlotte, att hon ej kan tillhöra Eduard. »Jag
har glidit ur min bana», klagar hon. »Jag
har brutit mina egna lagar och till och med
förlorat medvetandet om dem . . . Gud har
på ett förskräckligt sätt öppnat mina ögon,
och jag ser i hvilken förbrytelse jag är
invecklad.» Hon hotar att själf göra ett slut
på sitt lif, om Charlotte ej förhindrar
skilsmässa. Ja, hon aflägger ett heligt löfte
att aldrig mera tala med Eduard. För att
genom välsignelserikt arbete försona hvad
hon brutit vill hon ägna sin återstående
lefnad åt barnuppfostran och beslutar att
återvända till pensionen för att utbilda sig
till lärarinna. Charlotte sänder Eduard —
denne uppehåller sig under tiden på en
närbelägen landtgård — underrättelse om
Ottilies beslut. Han vill nu nödvändigt
träffa Ottilie, se och tala med henne. På
resan till pensionen måste hon stanna öfver
natten i ett värdshus, och där uppsöker
henne Eduard. Han bestormar henne med
böner om att bli hans. Hon ger honom
ej ett ord till svar, afvisar honom endast
med talande blickar. Men hans närvaro
upprör djupt hela hennes själ, och hon
uppger hoppet om en framtid utan honom.
Hans kan hon ej bli; men utan honom kan
hon ej lefva. I stället för att fortsätta sin
resa återvänder hon nu till slottet, dit
Eduard följer henne. Vid framkomsten tar hon
hans hand och för honom fram till
Charlotte, hvarefter hon själf flyktar till sitt rum.
Ottilie lefver nu åter en tid tillsammans
med de bägge makarna och kaptenen,
hvilken äfven infunnit sig på slottet. Den
olyckliga flickan talar ej och utverkar
tillåtelsen att få äta ensam i sitt rum. Sålunda
kan hon frivilligt afhålla sig från mat och
dryck. Hennes krafter aftaga småningom,
och blott med yttersta möda håller hon sig
uppe. En dag är det främmande på slottet,
och samtalet rör sig händelsevis om de tio
budorden. En gäst yttrar, att det sjätte
budet egentligen borde lyda : du skall hysa
vördnad för äktenskapet. Vid dessa ord
lämnar Ottilie rummet, och strax därpå
bringar hennes kammarjungfru med fasa
underrättelsen, att hon ligger döende i sitt
rum. Alla skynda till henne och komma
just i det ögonblick, då hon utandas sin
sista suck.
Eduard öfverlefver henne ej länge. Äfven
han tynar bort och följer snart sin älskade
i döden. Hans lik bisattes i samma
grafhvalf som Ottilies. »Så hvila de älskande
bredvid hvarandra. Frid sväfvar öfver deras
boning. Besläktade, glada änglabilder skåda
ned på dem från hvalfvets väggar. Hvilket
saligt ögonblick skall det ej vara, när de
en gång tillsammans uppvakna!», så lyder
bokens alltigenom romantiska slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
