Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINCHEN HERZLIEB
359
V.
Ottilie är romanens hufvudperson.
Författaren dröjer med särskildt välbehag vid
allt, som har att göra med henne. Han
kallar henne »den goda Ottilie», »det kära,
sköna, himmelska barnet». Han prisar
hennes älsklighet och mildhet, hennes ljufva
skönhet, stilla väsen och lugna, blygsamma
tillbakadragenhet. Hon är en uppoffrande,
pliktmedveten natur, som alltid i första
rummet tänker på andra, sist på sig själf. Hon
är huslig och utan glänsande talanger,
skapad för hemmets stilla krets, ej för den
stora världens bullrande festligheter. Hennes
natur är alltigenom sann och uppriktig. När
lifvets konflikter göra henne misstänksam
och tvinga henne att förhemliga, ja, i viss
mån bedraga, lider hon djupt därunder.
Hon har alls inga anlag för intriger eller
osanning. Hennes oskyldiga sinne låter intet
medvetande om orätt uppkomma i böjelsen
för Eduard, förrän hon får se densamma i
belysningen af andras uppfattning. Hon är
varmt hängifven sina närmaste, framför allt
djupt fästad vid Charlotte, sin fostermor.
Med all sin tillgifvenhet för andra, sin
rättframhet och sanningskärlek är hon likväl
af naturen inbunden, inåtvänd och sluten.
Sina innersta tankar behåller hon för sig
själf; endast hennes dagbok och i sällsynt
lyckliga ögonblick den älskade få del af
hennes inre.
Alla dessa grundegenskaper hos Ottilie
ha sin fullkomliga öfverensstämmelse i
Minchen Herzliebs karaktär. Men äfven mindre
betydande drag äro slående lika. Till och
med vissa yttre omständigheter äro
desamma i bägges lif. Liksom Minchen är
Ottilie utan hem och föräldrar, hänvisad
till andras godhet och med en utomordentligt
präktig och högt älskad fostermor. Ottilie
har känt Eduard, innan deras kärlek
upplågar, liksom Goethes bekantskap med
Minchen Herzlieb var gjord långt fore den
ödesdigra adventstiden år 1807. Ottilie har
Minchens anspråkslösa uppträdande och
enkelhet i fråga om klädsel, hennes
måttlighet i mat och dryck, men äfven hennes
fina smak och skönhetssinne. Alldeles som
Minchen lär hon långsamt och grundligt,
är uppmärksam på allt omkring sig och
bemödar sig städse att utvidga sina
kunskaper ; hon har anlag — om än
blygsamma sådana — för målning och musik
OTTILIE. TECKNING AF WILHELM VON
KAULBACH.
samt hyser ett varmt intresse för barn, deras
vård och uppfostran: precis som förebilden
Till och med vissa smådrag i hennesperson
påminna om Minchen. Så t. ex. den likhet
mellan hennes och sin egen handstil, som
Eduard upptäcker. Det är bekant, att
Minchen Herzliebs piktur i hög grad liknade
Goethes.
När »Valfrändskap» år 1809 utkom i
tryck, anade väl mången hvarest hjältinnans
motstycke i lefvande lifvet var att söka.
Men trots all likhet måste läsaren i alla
fall tänka, att en till grunden gående inre
öfverensstämmelse mellan Ottilie och det
Frommannska husets fosterdotter ej bestode.
Den Minchen Herzlieb, som vid den tiden
genom sin skönhet och älsklighet tillvann
sig allas hjärtan, var en lefnadsglad, frisk
och af människohjärtats passioner och
strider oberörd ungmö. Ottilie däremot har
onekligen något dystert och sjukligt i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
