Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En bergbestigning i Lilla Atlas. Af Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3Ö2
ANDERS ÅNGSTRÖM
strandade snart på de stora
fraktkostnaderna. Folket flyttade bort och husen
förföllo. Arabfamiljerna bodde kvar i
sina rishyddor, som voro lättare att
flytta och mera öfverensstämde med
deras smak.
M. Raymond hade kommit upp som
arbetare vid järnvägsbygget på
1880-talet, och då järnvägen var färdig köpte
han för sparade pengar hela den
förfallna gården med dess borggård,
skottgluggar och en gång fasta murar. I
hufvudbyggnaden installerade han sig
och sin nybildade familj. Han
planterade oliver öfver hela borggården, och
bakom huset, där ännu i sommarhettan
-en liten bäck rinner ned från ravinen
i berget, planterade han en trädgård
med oranger, fikon- och valnötsträd samt
vinrankor, som med sina blå drufvor
täcka de förfallna murarna med färg
och grönska. Trots sin relativt
obetydliga ålder ger det hela intrycket af
en gammal tysk borg, med denna
angenäma doft af antikvitet och
medeltid, som så ofta under mera
orientaliska former slår emot en här, där
folket bibehållit sig oförändradt sedan
århundraden.
Supén väntade i den lilla matsalen,
i hvilken man, enligt hvad fallet ofta
är i franska landthus, kommer direkt in
från gården, och i M. Raymonds familj
befann jag mig snart inbegripen i denna
lugna konversation med anstrykning af
oforcerad familj aritet, hvilken en
fransman af högre eller lägre klass har en
så medfödd förmåga att anlägga.
Under det att det gula landtvinet
skimrade af lagrad sol, och jag begärligt
plockade af de immiga blå drufvor af
årets skörd, som madame skjutit fram
på bordet tillsammans med mogna gröna
fikon och mandlar, berättade mig M.
Raymond om gården och om sitt
arbete. Talet föll snart på araberna, ori-
entens folk, som lefver sitt eget lif vid
sidan af fransk kultur och fransk
civilisation. M. Raymond sade mig, att de
nu under Ramdhan ställa sig mera
afvisande mot fransmännen än annars. —
Den religiösa högtiden skärper deras
solidaritetskänsla. — Araben känner sig
som den högre rasen behärskad af en
lägre. Hvarje rätt museiman bär inom
sig förhoppningen att européerna inom
en icke alltför aflägsen framtid skola
jagas från landet och deras Kanaan
tillfalla sina rätta herrar. — De äro ett
farligt folk, ett opålitligt folk. —
— Är icke — sade jag — denna
opålitlighet en följd af en viss
obenägenhet gent emot principer och regler,
en motvilja mot generella bud? Vi
européer ha stängt in våra handlingar
med allmänna bestämmelser och budord
till den grad, att de flesta i ett speciellt
fall knappast rådfråga sitt sunda förnuft,
huru de böra handla. Alla dessa: »Du
skall» och »Du skall icke» ha, på samma
gång som de gifvit styrka åt våra sociala
byggnader, verkat förbenande på vår
moral. —
Monsieur Raymond log, i det han
rullade sin cigarett:
— Delvis har ni rätt, monsieur, de
ha en annan moral än vi, och särskildt
gäller detta äganderätten. Araben är
teokrat och demokrat. Normadlifvet
ligger ännu i blodet. Alla äro lika inför
Allah, och ingen har rätt till större
egendom än den andre. Om någon
behöfver något, har han rätt att ta det. Om
någon ej vill afstå en sak, har han rätt
att försvara den. Men en dylik
uppfattning går stick i stäf mot all social
byggnad. Den är knappast oriktig, men den
är opraktisk.
Han följde mig upp till mitt rum,
hvars fönster vette åt gården, där
oliverna stodo orörliga i månskenet. Borta
vid den brunröda muren sofvo två ara-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
