Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- A. T. Gellerstedt. Några erinringar af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
FREDRIK VETTERLUND
Alldeles särskildt skola de ute på
hans eget »Sommartorp» i skärgården
sakna sin örtagårdsmästare och
fågelfarbror. Det blir som han själf sagt i
några strofer, funna bland hans
kvarlåtenskap :
Mitt Sommartorp! Mitt solskensbo!
Min kära fröjd, min blida ro.
hvad rosor utan tal dig sirat!
Hvad goda händer där jag tryckt,
hur genomsäll jag där mig tyckt,
hur trött om kvälln jag ögat lyckt,
hur upp där mina visor spirat!
Mitt Sommartorp! Mitt solskensbo!
Midsommarfröjd, septemberro!
En ann skall sist som sitt dig taga.
Ur ros, som fordom sken och log,
då droppar dagg — det tror jag nog,
då flyger koltrast in i skog,
att kvällen ut få klaga.
Helt visst, blomster och fåglar
komma där ändå, vårglada i solljuset och
ovetande om det förgångna, de som alla
föregående otaliga generationer.
Naturen förnyar sig sorglöst, utan minne
och vemod. Men just därför tyckes det,
att vårt eget vemod blir ännu en
skiftning djupare.
* #
*
»Först en människa, så en skald.»
Satsen gäller icke alltid lika mycket; det
finns skalder med säregna
stämningsvärldar och exklusiv fantasi, hvari man
icke lätt upptäcker förbindelsen med
betydande mänskliga egenskaper för
öfrigt. Men hos Albert Gellerstedt var
poesien det påtagligaste uttryck för hans
mänskliga väsen. Sådan han gick och
stod och pysslade och sysslade och
svärmade för det han såg, människor och
natur, och inlade smålustigheter i
alltsamman, därför att han kände så
hjärtligt för det — precis sådan är han ju i
sina verser.
När man såg den långe, gråskäggige
gubben med de stillsamma laterna, såg
honom och hörde honom, fick man strax
det afgörande intrycket, hvilken
hjärte-god, fin och lifserfaren man han var.
Han var vek, kanske för mycket, men
förföll ej därför till sentimental löslighet,
hvarken i känsla eller i tal.
Uppstyltning var lika otänkbar i hans sätt som
i hans verser. Gubbålderns beryktade
pratsamhet hade han icke; det han sade
var must och mening i, det sprang fram
ur en gammal säker iakttagares sinne.
Sipp och pjåkig för en god historia eller
en vits var han ej heller, om han än
inte sökte dem. Hans eget humör lyste
jämt upp i små varma gnistor, och han
kunde på sitt vis vara kvick och
charmerande. Det var oftast en rolighet,
som kom direkt ur hjärtat och uttryckte,
äfven den, hans lycka att lefva och
umgås med goda människor och djur, med
vackra rosor och öfverdådigt solsken.
Idyllens harmoni var Gellerstedts
egentligaste känsloläge. Det var ingen
kälkborgarförnöjsamhet, den vanns vid
sidan af en intelligent mans rika
världserfarenhet, men den fanns dock säkert
väsentligen redan i hans väsens
anläggning. Den mer dyrköpta frid, som till
och med kan framkristalliseras ur de
stora tanke- och tidsproblemen, var det i
hvarje fall ej. Slikt låg icke för
Gellerstedt, fastän det djupt sysselsatt andra
lika fridsamma och troende naturer
(såsom Topelius). Nej, nästan afgjordare än
hvarje annan svensk diktarmänniskas var
Gellerstedts värld närmast den lilla han
såg omkring sig. Men i den fanns, som
städse i den äkta idyllen, en oändlighet
af känsla och lif. Ömsintheten för allt
lefvande brann som en stilla låga i hans
väsen, och han skildes ej heller
någonsin från tron på ett slutligt försonande
himmelsblått bortom jordelifvets
skuggor, dess bittra pröfningar och djupa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0410.html
