Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - A. T. Gellerstedt. Några erinringar af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
FREDRIK VETTERLUND
här sammanbinder Hjälmaren med
Arbogaån. Att en naturälskare som A. T. G.
skulle i enskildheten syssla med höga
vassar, idylliskt ostörda näckrosflockar,
alla slags blomster och fåglar: rödstjärtar,
ärlor, tornsvalor — det behöfver ej sägas,
och det tidiga omedelbara lifvet samman
med naturen har utan tvifvel sin stora
del i den hängifvenhet, som skulle bli
så väsentlig för honom både som
människa och poet. Han berättar, hur han
själf som gosse var med om göromålen
ute i det fria, hackade löf, tjärade båt
och brygga, delade ljuft och ledt med
hjälpfolket, öfvade sin händighet och
ändå fann öfvernog med tid till lek och
löjen. Hela sitt lif förblef han
frilufts-mannen, den kärleksfulle
förstahands-iakttagaren med det intresse för
enskildheter som annars mest finns hos
frilufts-älskande pojkar. Därför är hans
diktning så föga »litterär» i ordets ledsamma
mening, så fri från bokdamm och inläst
lärdom och abstraktioner,så helt sprungen
ur hans gemyt och hans samlif med
naturen. Också för traktens alla
kärn-gubbar, original och hyggliga gummor
hade han blick och hjärta, och med tiden,
»i det långa perspektivet», framträdde de
nog allt vänligare. Öfverhufvud, det blef
en lycklig barndom för en öfvermåttan
godartad själ, som redan den lille Töre
Gellerstedt måste ha varit, — och nu
på sin ålderdom, då han omsider satt i
den »stora hvilstolen», mindes han allt
det hemvarma och förtroliga däri.
Eftersom den ofvannämnda dikten hittills
endast varit känd för skaldens personliga
vänner, må ett par strofer hitsättas:
Hvad för en årstid var den bästa —
den frågan svår är som de flesta,
som gälla Guds natur och dess behag
Att vårn var härlig, det är gifvet,
och sommaren var själfva lifvet.
Men mycket skönt var öfverblifvet
åt höstens gyllne, vinterns hvita dag.
1, mjuka dungar, blanka vatten,
nu träden fram ur glömskenatten
med edra ljusa blommande behag;
med edra blickar spegelklara,
så att allt flera få erfara
hur det hos er var godt att vara
i längesedan flyktad barndomsdag.
Hvad under om en luftig slöja
på folk och föremål ses dröja,
så att det hela ter sig lent och vagt?
Det är det härliga med lifvet
att just det långa perspektivet,
ger skönhetsdraget öfverdrifvet
och mildrar allt som varit skeft och svagt.
»Barndomsdagar», skrifver skalden
annorstädes, »de må vara hur frids- och
fröjdeskimrande som helst, taga en ända.
Jag kom så tämligen hufvudstupa ut i
förhållanden, som tedde sig rätt litet
idylliska Det blef en lång och skiftande
kamp för tillvaron. Men genom mitt
långa dagsverkes icke så litet brokiga
lapptäcke går det en röd tråd af
hängifvenhet för naturen, och den tråden,
kan jag gärna säga, har en af sina
säkraste fästpunkter någonstädes i kronorna
af min stilla
hemuddes–-knäckepilar.»
Den naturliga kärleken till
hemtrakten, så djupt rotad i människonaturen,
stegras hos skalderna. Hur olika de annars
äro, detta ha de väl nästan
undantagslöst gemensamt. Se på vår egen svenska
diktning, hvad har ej de olika
poeternas hemkänsla betydt för den —
känslan för Stockholm eller Dalarne,
Östergötland eller Värmland och sä mycket
annat. Och Gellerstedt hörde särskildt
till de konservativa och trofasta naturer,
som aldrig glömma.
I den citerade dikten heter det också
ytterligare om hemmet i Sundbäcksängen
och dess »vänliga landskap af uddar
och holmar» och klart återspeglande
vatten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
