Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- A. T. Gellerstedt. Några erinringar af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
FREDRIK VETTERLUND
Ej vid din graf, förklarade! jag klagar,
när dessa blad jag där till offer strör.
Hur skulle jag ej unna dig de dagar
af evig sol dem ingen smärta stör?
Dock vet jag, att din tanke än ledsagar
ditt hjärtas vän, att än min röst du hör;
att öfver nattens svalg en grundfast brygga
odödlig tro och helig saknad bygga.
Med hvilket gny än tidens vågor strömma,
hörs öfver dem dock dina vingars sus,
det blida, Iena; öknens rymd förgylles,
och skärt mitt bo af flydda strålar fylles.
Han skref af hela stycket, som
näppeligen kan ha haft en tacksammare läsare.
Icke långt därefter slöto sig hans egna
goda gamla ögon.
* *
*
Gellerstedt var ju till yrket arkitekt.
Men på alla områden är det den
kärleksfulla miniatyrkonsten som är hans
verkliga fält. Han är akvarellist, etsare, poet,
mest och bäst det sista.
Akvareller och etsningar har han
gjort i mängd, lika väl som småverser,
och denne naturälskare medförde gärna
kameran till skog och mark och pittoreska
stadsvyer. Han senterade nämligen i hög
grad äfven de sistnämnda, han har ofta
tagit eller målat dem; han hade en
aktnings-bjudande samling bilder af det s. k.
Stockholm som går, det vill säga dessa
lustiga gamla kåkar, som en gång
funnits i stort antal och som ännu klättra
uppe i Söders bergskrefvor och
annorstädes. Samma noggranna utpensling förete
bilderna som verserna.
Men i alla fall, verserna och de små
prosaskisserna »från hult och täppor»,
»ur gläntor och snår», skola särskildt föra
Albert Gellerstedts namn och
personlighet till eftervärlden. Det är sagdt, hur
fullständigt de motsvara hans mänskliga
väsen. Som han i verkligheten uppod-
lade åt sig ett inhägnadt Sommartorp,
där han hade sitt i fred, så gjorde han
precis detsamma i poesien: inhägnade det
lilla område, som var hans och
hvarut-öfver han nästan icke har gått.
De stora ämnenas, de väldiga
synernas, de vida intellektuella eller historiska
perspektivens skald är han då alls icke,
han hvarken skakar vårt djupaste eller
hänrycker mot det fjärmaste och högsta.
Han förblir i sin trädgård eller bland
sina förtroliga granar och björkar ute i
skogen, bland sina mänskliga vänner i
det närvarande eller sina tusen små kära
skuggor ur det förflutna. Hvad han
sålunda sett och ser, däraf bildar han sin
poesi. Sin fröjd, sin djupa glädje öfver
allt det vänliga omkring honom, vet han
att meddela oss som han själf känner
den — hvad annat kan poesien göra?
— i dessa klungor småvers, dessa
dagg-friska och doftande buketter på två, tre,
fyra sinnrikt artistiska strofer, i hela den
miniatyrkonst som är hans och hans
allena. Det är sant, någon idédiktning
är den ej. Men den blir utomordentligt
lätt till natursinnebilder, anspelande i
dem på människolif och människokänsla,
och dessa anspelningar äro nästan
alltid fyndigt haltfulla, ofta farbroderligt
kloka utan att dock närgånget docera. En
erfaren, vis och god man talar ur dem,
och som naturligt är, blef rösten djupare,
innerligheten allt mera vederhäftig och
kanske oftast ordknappare med åren. —
I förgrunden bråte af alla slag —
det skrämmer ej mig, det ej ratar jag;
men borterst i taflan skall skymta fram
af okända höjder en ljusblå kam.
Gellerstedtslifskänsla, hans »program»
finnes i denna strof. »Bråten», det är
de kära hvardagsföremålen, dem han
målar med så mycken kännedom, så
ömsint inträngande, så hjärtegodt lustiga
vändningar. Det är hans egen gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0416.html
