Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - A. T. Gellerstedt. Några erinringar af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
FREDRIK VETTERLUND
Men dystra granen
och skumma tallen
och ringa enen
och stackars mossan,
de, alla, färgen höllo.
Dock, ett fanns ej i ungdomsdikterna:
den stillsamma humor som sedan
älskvärdt blandades med hjärtligheten och
blef ett nytt, riktigt Gellerstedtskt tonfall,
också det djupare med åren. Hur lifvar
det icke upp, när skalden — som ju sker
oupphörligt — personliggör naturlifvet:
En invalid, en tvärvigg
till ek, sin näfve knöt
och snäste: hvad den våren
onödigt gör sig söt.
Men hur det var — när gubben
fått höra fink och trast,
satt i hans slitna knapphål
en grön bukett i hast.
De korta visorna tillspetsas
sålunda ibland med en epigramartad
vändning. Detta litet tjufpojksaktiga humör,
som ofta sätter själfva pricken öfver i’t,
kunde på afstånd påminna om
Sehlstedts; när man läser en dikt som
»Talgoxen», är det verkligen mer än likheten
i ämne som kommer en att tänka på
dennes poem med samma namn. Dock
är ju Gellerstedts älskvärdhet af annan
sort. Hans skämtlynne saknar den
särskildt Sehlstedtska fryntligheten, trots
allt finns där något blygt tillbakahållet,
han är ej som den andre en harmlöst
ordrik persifflör, allvaret ligger hos
honom närmare. Men idyllikerns
lyckokänsla i en solig och daggig tillvaro ha
de gemensam — hos Gellerstedt mer
lyriskt betonad och uttryckt i stramt
artistisk, ordknapp, sammanträngd form,
hos Sehlstedt i flödande
bekymmers-löshet och sällskaplig glädje eller
naturfröjd, där han flackar omkring i
söndagsväder på Mälarbåtarna eller sitter
på rapphönan och ser solen skina »blank
och trind» öfver Sörmlands grönska. En
anmärkning i parentes: De som stundom
rycka på axlarna åt Sehlstedts
»kälk-borgerlighet», förnimma ej den
sång-fågelsaktiga lätthet, som adlar all denna
skenbara hvardaglighet. De se icke, att
hans lärka verkligen har vingar.
Också det ha Gellerstedt och
Sehlstedt tillhopa: så litet de försöka sig på
lyrikens stora »ämnen», så litet försöka
de dess stora stil. Gellerstedts poesi
är ju en direkt känslodiktning, men de
deklamatoriska och retoriska verserna
brukar han alls icke, ej heller den rikt
orkestrerade strofen med växlande
praktrytmer, ej heller sammet och guld för
ögat, öfverhufvud intet ståtligt eller
sinnesrusande. Han skrifver ju små
knappa strofer, där oftast en del rätt
motspänstiga ord hindra föredraget att svälla
ut och smeka öronen. Glatt kan hans vers
icke bli, mycket snarare knagglig. Någon
gång — som i ofvannämnda citerade
»episka» dikt om »Hemtrakt och
barnaår» — har han måst handskas med ett
bredt och vidlyftigt material och behöft
godt svängrum; han kunde ej använda
sina små fyrradingar till detta. Därför
bildade han en stans, som närmast
liknar den provencalska Miréiostansen
och härrör ur den; man påminner sig,
att 1904, då dikten skrefs, sysslade
Svenska akademien med förberedelserna
till det Nobelpris, som Miréios författare
Mistral det året fick, och C. R. Nybloms
svenska Miréiotolkning, som likaledes
utkom samma år, var i handskriften knappt
okänd för Gellerstedt.
Ofvan ha vi sett synnerligen vackra
prof ur denna, hittills endast som
manuskript tryckta dikt, hvilken dock enligt
skaldens önskan äfven skall ingå i hans
samlade dikter. Gellerstedt är där lika
mycket som någonsin sig själf, han kan
nå lika poetiskt högt som eljes, och han
behåller det naturliga språk som ligger
talspråket nära och som är lika
oretoriskt som i hans små visor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
