Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
383
Enklare psykologi fann man i den
klassiska svenska farsen Ett resande
teatersällskap af August Blanche, som dramatiska
teatern haft den goda smaken att taga upp.
På gammalt svenskt vis är erotiken
snustorr och småfnoskig. Det roliga blir
tids-och miljöskildringen, som naturligtvis är
lika konventionell som en gammal litografi
eller modeplansch, men lustig just genom
det naiva uttrycket, hur man tyckte det
borde se ut. Strax innan jag denna gång
återsåg »Ett resande teatersällskap» hade
jag, iförd vinteröfverrock, åsett en
föreställning i den iskalla trälåda, där Thalia
nu huserar i Eskilstuna. Jo-Jos tre
förälskade poliskonstaplar muggade oberörda af
alla känslosubtiliteter, och i lokalrevyn »O!
Marie!» — där en viss Haupt-und
Staats-action behandlades mera finkänsligt än man
i liknande fall skulle gjort på Théåtre Fémina
vid Champs Elysées — såg jag en apoteos
öfver det idoga samhället. Huttrande, med
blåskära armar och trikåer, representerade
en del unga damer de Solros- och
Snö-klocksstatyer, som eventuellt skulle resas
på Stora torget. De bengaliska eldarna
gjorde att skönheterna rodnade ännu
kraftigare, och en stilla kör i kulissen sjöng
»O Eskilstuna, du fagraste stad uppå jord ».
Det är ej någon litterär konstruktion,
om jag påstår, att allt detta, lokal, publik,
stycke och spel, sammanklingade till något
visserligen litet lustigt för den utomstående
men dock gifvande ett starkt intryck af
hur lefvande teaterkonsten kan vara äfven
i mycket enkla former. Kanske, tänkte jag,
sitter nu någon ung, af konsten och
skönheten hänförd Gråberg med råbarkad fader
i den iskalla träladan och vaknar i morgon
förkyld och förälskad, dvalhändt och
dval-bent och med den strålande idioti som
endast den stora kärleken kan skänka. Så
var unge Teodor Gråberg, Åke Claesson, på
Dramatiska teatern, och så skulle han vara.
Hur mycket som var natur eller konst vet
jag naturligtvis ej. Dvalmynt, om ordet
tillåtes, var emellertid ej herr Personne
som Sjö vall, den odödlige teaterdirektören,
i hvilken idealism och materialism
uppgått i en högre enhet, suveränt lösande de
hiskligaste komplikationer och dränkande
alla han ville bli af med i sin svada. Samma
stilkänsla visade också garfvar Gråberg,
herr Envall, och hela föreställningen blef
en glädje för sådana som uppskattade den
historiska doften. Man lefde några
ögonblick bland Vimmerbys rödmålade
husväggar, man tyckte sig höra hur det knäppte
i dem af kyla, man njöt af brasan i
Stadskällarens matsal och förstod både den
rituella högtidligheten, dä supen i from glädje
åkte ned i tacksamma strupar, och hur
den småländska torftiga uppstadens
invånare sågo något af Olympens höghet, då
den hvitklädda unga Josefina Sjövall skred
in på Vimmerby Stora Theaters seen,
belyst af de fladdrande talgljusen.
Ovidius berättar i sina Metamorfoser,
att Pygmalion af elfenben skulpterat en
bild af en kvinna, så skön att konstnären
blef lidelsefullt förälskad i sitt verk, och
att Afrodite på hans bön skänkt
konstverket lif. Att G. B. Shaw är belåten med
sin komedi Pygmalion har jag ingen
anledning att betvifla, men att Apollo skulle
skänkt den konstens lif, därpå är jag icke
lika säker.
Mr Higgins, en ung språkman och
fonetiker, råkar utanför en teater en
blomsterflicka af den äkta Londontypen, d.
v. s. så tarflig i ord och åthäfvor som
blott är möjligt i ett land, som med skäl
kallas motsatsernas och där en lady
verkligen ofta är ett mästerverk af kroppslig
och .själslig förfining. Mr Higgins får
den originella idén att visa sin
språkpedagogiska förmåga och samtidigt ge det
mystiska Society — socialt ungefär detsamma
som de heligas samfund i religionen — en
läxa för dess exklusiva öfvermod och visa,
att han på ett par månader af detta gatans
skarn skall kunna forma det jords och
himmels under som är en engelsk lady och
göra henne sådan, att en lörd förtrollad skulle
kunna anhålla om hennes hand. Hennes
taleflods groddam skulle bli till en klar sjö,
där hvita svanor speglade sig. Det är
onödigt att säga, att försynen varit hennes pappa
och mamma behjälplig att forma henne så
välskapad, att hon med badstu, manicure
och champonering, om hon blott hölle sin
lilla väl formade mun, skulle kunna få den
allra högtidligaste ärkebiskop af Canterbury
att tänka på Oxfordtidens studier i ars
amandi. Trots all sin vetenskaplighet
saknar Higgins alldeles hjärtats bildning. På
grund af hans oborstade sätt i sin mors
salong trodde man först, att han skulle
vara renhjärtad och demokratisk, men också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
