Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
CARL G. LAURIN
Leichte Wolken heben mich.
Der schwere Panzer vvird zum Flügelkleide.
De tretton tablåerna föra oss mödosamt
fram till denna punkt. Både det yttre och
det inre af pjäsen har något ohistoriskt
och stillöst. Det var som om man sett
en af de underbara franska miniatyrerna
från 1400-talets början omtecknad och
kolorerad till en god ungdomsbok. Både
jordisk och himmelsk lidelse få något
pjåskigt. Enformigt rullar versen — Gud
ske lof orimmad — så att man visserligen
påminnes om evigheten, men icke på det
rätta sättet. Af jungfruns än
melankoliska, än extatiska, alltid entoniga
versmässande måste det mer än vanligt vara
svårt att göra något gripande.
Skrattretande för profanare naturer blir det också
med det för hvar femtonde minut
återkommande vapenrasslet, regelbundet
afslutadt med Hell! Hell!
På skådespelet hade nedlagts mycket
arbete, regien var god, vissa scener
smakfullt uppsatta. Talbot, herr Svennberg,
men också Karl VII, herr Brunius, och
Dunois, herr Klintberg, spelades med kraft
och intelligens.
Hur skall den genom sekler omstridda
hjältinnan uppfattas? Hon lefver än så
starkt, att jag för några år sedan i en
järnvägskupé i Lorraine fick af en
landtbrukare i ett politiskt samtal höra, att det
viktigaste steget för Frankrike vore att ställa
landet under Jeannes omedelbara beskydd.
»Vår bondflicka!» säga
radikalsocialisterna. »Förkroppsligandet af det gamla
legitima Frankrikes egen själ, ridderlig och
from», säga de konservativa. »Hon var
Guds sändebud!» »Nej», säga fritänkarna,
»en vanlig mascotte — lyckoflicka —
var hon, som hade tur med sig så länge
hon höll sig från manfolk.» — »Påfven har
1908 beatifierat henne», säga katolikerna,
»och befriat henne från skärseldens lågor».—
»Det hade varit trefligare för henne, om
1431 biskopen i Beauvais låtit bli att
halstra henne», påpeka slutligen med visst
fog en del förståndigt folk.
Hur såg hon ut ? Ja, det vet man
inte säkert. En liten statyett i musée
Cluny och en väfd tapetbit med hennes
drag är det enda som man anser
autentiskt. Man får hoppas att hon var lika
välformad i ansikte och gestalt som fru
Pauline Brunius. Hennes stumma spel,
hennes vackra röst och främst hennes
skönhet var aftonens varaktigaste
behållning. Och så en sak till. Man har med
skäl varit orolig för att det fäktande, som
nu är så fashionabelt bland våra damer,
skulle ta bort något af kvinnligheten.
Jungfruns värjkorsning med Lionel visar, att
det inte behöfs en kvart, ja inte ens en
kvint för att en dam skall kunna bli
förälskad, äfven om hon är mycket skicklig
i fäktning.
Alla folk ha sina älsklingssynder, tör
hvilka de hyggligaste af landsmännen ha
öfverflödande nåd. En svensk tycker det
vara ganska oförargligt, om en redlöst
berusad med ett knytnäfslag murar igen
ögat på den som vänligt vill hjälpa
bär-särken upp ur diket. En ryss är färdig
med sitt ursäktande nitschevo, om
vederbörande stulit ur statskassan. En
fransman förlåter mord, hor, skörlefnad, tjufveri,
falskt vittnesbörd, om det blott sker för
en dam med vacker hy, bien chaussée et
bien gantée, och den anglosachsiska
rasen har ett förlåtande leende för en dam,
som använder en förälskads kärleksbref i
utpressningssyfte, och har svårt att dölja
sin sympati för ett lyckadt rånmord,
särskildt om summan var afsevärd. Jag
minnes en process i Anglosaxien, där ett
för-brytarband kom fast. Det hade arbetat
under skyddet af ett godt prästhem.
Prästen bad särskildt domstolen taga hänsyn
till den förmildrande omständigheten, att
något opassande aldrig skett under hans
tak. Tjufvarna hade sålunda aldrig
sjunkit så djupt att de kysst husan.
Inom lagens gränser af Bayard Veiller
är en pjäs, hvilken man kan »låta sina
flickor gå och se», men som stinker af
packaktighet. En ung bodfröken i en
jätteaffär i Newyork häktas för stöld af varor,
som hittats i hennes gömmor. Trots sitt
nekande — varorna hade ditlagts af en af
hennes kamrater — dömes hon till
fängelse. Trotsigt och hotfullt uppträder Mary
mot sin principal, som underbetalar sina
biträden och för att statuera ett exempel,
och för att hindra de upprepade
stölderna, ej vill begära villkorlig dom. Då
Mary sluppit ut, svor hon att hämnas på
principalen och hela tjufsamhället genom
att bilda ett eget litet »tjufsamhälle», där
förfalskare af båda könen njuta ett riktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
