Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
389
bad så grundligt som Celius. Celius’ råd
till sin maka, att om hon skulle komma
in i försvarsberedningen, gällde det främst
två saker:
1. att i vått och torrt hålla med klockar
Aflengrud och
2. att alltid rösta på den demokratiska
medelvägen, mellan nästan något och
absolut intet,
hälsades med ett ljudligt gapskratt hos
publiken, som vittnar godt om dess intresse för
norsk inrikespolitik.
En af de många saker, som man ej
afundas norrmännen och som verkligen är
inrikes, är bondmålssaken. Att få sig en
studentskrifning extra på ett vetenskapligt
hopgjordt konstbondspråk, tillkommet af
nationalistiskt demokratiska grunder, det
kan fördystra den mest gladlynte. Celius
själf kunde ej glosorna i sin lilla gosses läxa.
No det lagar seg
og bragar Liv
Tjodskaps Streng.
Säkert såg konung Haakon ganska
högstämd ut, då dessa ord af skalden Jens Tvedt
riktades till honom i Stavanger 1913.
Men det är redan ytterligt svårt att
öfversatta Kjærs pjäs, och här har den i
norska språket, konsten och kulturen
hemmanstadde August Brunius, som lyckligtvis
både energiskt och kunnigt arbetar för att
framhålla kulturgemenskapen mellan de två
nu så grundligt frånskilda länderna på
halfön, lyckats alldeles ypperligt.
Man har förebrått herr Klintberg att han
var för torr som Celius. Uet var ej meningen
att han skulle vara demi see, ja knappast
extra see, han kallades ju triple see.
Om jag undantar det litet för patetiska
vis, hvarmed han talade om saligheten i
stortinget, var han förträfflig. Man kände
ett stänk af medlidande, då man såg
honom våndas under Fingalsens behandling,
när den stackars till händer och fötter
bundne frihetsmannen, omslingrad af
lä-sarskomakaren som ett får af en boa
con-strictor, kväljes af hans andedräkt och
öfvergjutes af hans slemmiga läsarfraser för
att lättare uppslukas. Må vi alla vakta oss
för fariseism. Den som står ser till att
han icke faller. I en länstol kan man
säkert dundra mot feghet i kulregnet och
mot kompromisser med hedern i
lagstiftande församlingar. Jag frågar mig med
bäfvan, om jag i Celii kläder ej hade
muttrat något om vissa fall af hälsa
framkallad genom handpåläggning, om
Fingal-sen, som både religiöst, politiskt och
medicinskt tillhörde den riktning som anser
sakkunskap vara af djäfvulen, hade gjort min
ståndpunkt iden religiösakvacksalfvarfrågan
till villkor för mitt återväljande. Fru
Lavinia Celius, fru Fahlman, »en fyldig
elegant dame paa omtrent firti aar»,
uppfyllde kanske väl mycket det första
villkoret, men är alltid mycket behaglig och
treflig både att se och höra. Många af
birollerna voro förstklassigt spelade,
särskildt doktor Onsö, som herr Barklind till
min förbluffelse med verklig konst och med
betydande auktoritet framställde. Onsö var
en massiv läkare, optimistiskt triumferande
öfver alla dumheter som sägas i stortinget
och var därför snart sagdt kontinuerligt
vid ypperligt humör; men jag är rädd att
det skulle gå ännu mer åt skogen för de
välsinnade, om alla skulle ha det indolenta
»äkta frisinne», som utmärkte den treflige
doktor Onsö. Hans antipod Fingalsen,
herr Hammarén, torde i åsikter och
uppfattningar vara hvad man i Norge och
äfven på en del andra ställen anser vara
typen för en »ärligt frisinnad». Faran för
dem som stå på motsatta sidan är att ej
begripa, att det finnes verkliga och
aktningsvärda ideal hos dem som han
representerar. Typen hade af herr Hammarén
genomförts i detalj, utarbetats till ett
konstverk och gjorts synnerligen trovärdig, så att
man förstod Celius, som tvättade sig om
händerna ett tag, sedan Fingalsen skakat
hand med honom. Det skulle bli för långt
att räkna upp alla som voro lyckade.
Sommerblom, herr Bror Olsson, hade med
sin vanliga smak och säkerhet gjort en
god typ af den hederliga fantasimänniskan,
hvars lilla skuta höll på att gå i kvaf
mellan alla demokratiens blindskär.
Lyckligt återgifna voro äfven den kujonerade
Paalsbo, herr Brunius, och Pauline, fru
Teje, genomnorskt framfusig, näpet
oförskämd och äkta kvinnlig, med både
redbarhet och godt hjärta på botten. Sist
men sannerligen ej sämst, fröken Sperling,
fru Brunius. Man satt något förbryllad
och undrade hvart den vackra fruns alla
älskligheter tagit vägen. Fröken Sperling
var laudatursmässig i statistik och allt
möjligt, men får i erotik knappt mer än B? i
kunskaper, dock A i flit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
