Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
CARL G. LAURIN
På Intima teatern har man spelat en
pjäs af Sacha Guitry, författaren till
Fästningen faller, men den här gången
kapitulerade ej fästningen-publiken.
Det finnes ibland på table
d’h6te-mid-dagar efterrätter, så likgiltiga, att till och
med den sparsammaste med en liten
axelryckning låter dem gå sig förbi. Herr
Laven och fröken Borgström talade
emellertid så bra, att man blef litet mildare
och verkligen satt snällt kvar också sista
akten. Pjäsen hette Den skottska
regnkragen och ville logiskt bevisa, att om
äkta makar vårdade sin toilett litet mera,
skulle de ej vara fullt så otrogna mot
hvarandra. En skräddareetik, som nog
kan förtjäna att supplera den kristna!
På samma teater uppfördes Galsworthys
Jagad, ett skådespel med starka
8o-tals-drag, som vi skulle säga här i Sverige.
En »oförstådd» fru, fru Karin Molander,
får sin själ »befriad» af en skriftställare,
Mr Malise, herr Hanson. Hon lämnar sin
konventionelle man, som ideligen ville gräla
med och kyssa henne ■—- två saker som
man så innerligt väl förstår.
Märkvärdigt nog uppsökte hon
skriftställaren, och ledd af en häpnadsväckande
spårinstinkt hittar familjen henne hos den
skrifvande karlen.
Mannen, svärfadern och svärmodern,
mondäna och ytliga människor, ha panna
att undra om det »är något» emellan de
två. Men det blir konstigare än så, det
»blir» verkligen något mellan mr Malise
och Clare. Men trakasserad af familjen
och rädd att falla sin älskare till last,
lämnar Clare skriftställaren. Hennes filosofi
påminner om mannens i evangeliet: »Grafva
orkar jag inte, och tigga blyges jag». Till
maken ville hon ej gå tillbaka. Hennes
älskare är fattig och har tröttnat på henne.
Arbetar gör hon illa och synnerligen ogärna.
Nå än demimondeskapet? frågar kanske
någon. Ja, det har hon tänkt på, men
saknar äfven där håg och fallenhet. Ett
försök gör hon dock i denna riktning, men
hennes kavaljer, en lörd, finner henne död
af en liten giftdosis hon intagit vid
supébordet på restaurant Gascogne. Hon hade
hunnit berätta något af sin saga för lorden,
och han erbjöd henne hvad hon ville, med
eller utan ersättning från hennes sida. Hon
valde döden. »She vvas a real lady», var
den dödsruna den rörde lorden bestod
henne. Det bör vara en lämplig prisfråga
i Ladies Pictorial: hur skall en vacker
frånskild dam bära sig åt, som ej vill gifta
om sig, ej kan eller vill arbeta, ej vill gå
i kloster eller bli kokott, ej taga mot
pengar af herrar ens som ouppsägbara,
räntefria evighetslån och som dessutom anser
själfmord vara synd? Ja, jag vet inte.
Herr Hansson gjorde en mycket bra typ
af mr Malise, en ganska otreflig herre, nästan
mera litteratör än skriftställare, och Clare,
fru Karin Molander, var så vacker, att
hade det varit i Italien, så skulle publiken
snyftande gjort insamling åt henne och
kastat en guldbörs öfver rampen.
På Vasateatern spelades en amerikansk
pjäs af James Montgomery alternerande
med »Borgmästarinnan». Det skall bli roligt
att på den yttersta dagen få höra, hvilken
som var den mest omoraliska af de två
pjäserna. Jag håller vad på att det är
Kontanter. Man får väl ej stirra sig så
blind på sjätte budet, att man alldeles
glömmer bort det sjunde. Å andra sidan
kan man säga, att för den som har mera
fallenhet för erotisk kleptomani är
»Borgmästarinnan», men för den som det kliar i
fingrarna på när han ser andras
tusenlappar är »Kontanter» skadligare. Ja, hur
det nu må vara, så är »Borgmästarinnan»
roligare. Det hindrar ej att herr Fredrik
Hedlund som Jackson Ives var en så
treflig brottsling, att man liksom med
stortjuf-ven Lasse-Maja beundrade honom trots
allt. Det påstås att svenskar förlåta
alldeles obegränsadt den som är treflig. Är
det sant bör herr Hedlund, som nu
öfvergår till Folkteatern, kunna vara lugn äfven
för sitt begynnande andra halfsekel.
Något uppfriskande hederligt låg
däremot öfver L’Arronges borgerliga stycke,
Kompanjonen. Herr Bæckström hade med
lugn och säker konst format August Voss,
den öfver sin sysslolöshet olycklige
stegräknande, promenerande, och hälsovatten
i öfvermätt förtärande gamle affärsmannen,
som i all sin egoism hade något tilltalande,
då han med oro kände hur besvärande
hans faderskärlek blef för hans söta dotter
och hennes man, »Kompanjonen». Ett
verkligt fint drag af författaren var att
öppna ögonen för den faderliga
själfvisk-heten genom att låta tant Röpers enkla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
