Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
393
hvilken i all sin menlöshet lik en skräckbild
stirrar henne till mötes ur myllan.
Återigen har diktaren här inklädt den
hvardagliga tragiken i en fantastisk symbol och
låtit en hemlighetsfull poesi spela in i
lifvets kalla verklighet. Berättelsen tillhör
pärlorna i Hallströms novellistik, stort
gifven i sin knapphet och af obruten
helhetsverkan, rikt talande utan förklaringar
och djupt rörande utan skymt af känsloprål.
Närmast i värde de båda nämnda
berättelserna kommer »Profvet», hvarmed
författaren velat visa, hur ovanliga
omständigheter kunna återgifva äfven tama
naturer primitiv styrka i passion och vilja.
Skildringen, till sitt yttre en
sensationshistoria, utmynnar i en kvinnas
förkrossande hämnd på en man, hvilken som det
moraliska kräk han är på det skändligaste
bedragit henne — man skulle tycka, att
händelsen vore konstruerad, om författaren
ej uttryckligen försäkrade, att den tilldragit
sig i verkligheten. Sedan hatet länge grott
i hennes inre, urladdar det sig med en
fullkomligt tillintetgörande slagkraft öfver
offret, som ej heller är värdt ett mildare
straff. Hallströms sedan länge uppskattade
konst att på en gifven punkt låta
berättelsen utöfva sin samlade verkan, har i denna
novell fått ett ståtligt uttryck. Den äger
därjämte ett särskildt psykologiskt intresse
genom den öfvertygande teckningen af den
per-fida gemenhet, som förkroppsligats i mannen.
Den längre inledningsnovellen,
»Tillfällighetens mystik», kan däremot icke
betraktas som lyckad. Väl är dess
grundtanke sann, i det den uttrycker
erfarenheten, att en skuldbelastad människa i yttre
händelser, som icke ha något synbart
sammanhang med hennes brott, dock finner
en maning därom och ett hot om straff
och att »samvetets fantasi» — för att tala
med Clas Livijn — drifver mot illusioner
och vantolkningar, hvilka dock innehålla
den högre sanningen, för såvidt den
naturliga slumpen dras in under den moraliska
nödvändigheten. Men det psykologiska
förloppet är här skrufvadt och artificiellt
och framställningssättet alltför kalkyleradt
för att åstadkomma något lifstroget intryck.
Och slutakten verkar ej ens som
någon tvingande följd ur de gifna
förutsättningarna. Hjältinnans klarsynthet
rörande sig själf och hennes förtviflade
handling stå ej i rätt proportion mot hvarandra.
Det är ett öfverskott af analys och reflexion
i denna berättelse, som för diktens räkning
faller på förlustkontot.
Om de öfriga novellerna kan man fatta
sig kort. »Den röda rosen» har väl en fläkt
af poesi öfver sig men rör sig på ett föga
tilltalande sätt på clairvoyancens område, »Det
evigt manliga» är en käck obetydlighet och
»Götherhjelm» ett godt uppslag med
slappnad teckning i utförandet. Samlingen är
ojämnare än många af författarens
föregående men likafullt en frukt af hans
gedigna fantasifulla konst.
Med de stora anspråk man är van att
ställa på verk af Selma Lagerlöfs hand
var det ej utan missräkning man läste
hennes sista bok, Körkarlen. Naturligen
återfinner man äfven här flera af hennes
förtrollande gåfvor som berätterska, hennes
sagoskimrande inbillning, hennes
medryckande fabulering och hennes naturligt lätta
och säkra tekniska handlag, därjämte äfven
hennes inre egenskaper, hennes varma hjärta,
hennes etiska människokärlek och hennes
ljusa lifstro. Likväl kan Körkarlen som
konstverk ej räknas till hennes bästa. Så vacker
än grundtanken är och så uppfinningsrik
planen, sviker henne fantasien under
utförandet och lämnar plats för
moraliserande utläggningar, hvilka bryta dess fina
textur såsom gråstenar en spindelväf.
Därtill kommer, att berättelsen ej går framåt
i flytande tempo utan stannar i
regressioner och hänsyftningar till ett redan förflutet,
hvilka, om de ock höra till skildringens
natur, likväl äro för omständliga och matta
intresset.
Sedan man påpekat bristerna, kan man
så mycket oförbehållsammare framhäfva
förtjänsterna. Med en betagande fantasi
— okonstlad och dock så konstrik — har
författarinnan gestaltat den gamla
föreställningen om dödskärran, och målningen af
det skramlande fordonet och den blacka
hästen — bägge i spöklik osynlighet —
är med genial intuition som tagen
ur en äkta folksaga. Med hemlighetsfull
konst genomföres också scenförändringen
från verklighet till dröm och sker
sammansmältningen af realitet och fantastik. I
den slagne och druckne mannens delirium
löser sig hans själ från hans kropp och
upplefver som en ande sitt hemska
äfventyr midt i sin hemvanda värld. Med djup-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
