Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
OLOF RABENIUS
kagos boarding-houses har han som ingen
annan hos oss gifvit färg och lif. Under
sin vistelse på fjärran orter bevarar han
dock känningen med hemlandet, som
hägrar bortom land och haf, och hvart han
styr kosan, sitter resrocken alltid på en
svensk drömmare.
En bok, Berger har anledning att vara
stolt öfver, är »Lifvets blommor», som
säkerligen betecknar en höjdpunkt i hans
författarskap. Det bästa af det som han
kan och vill som diktare har han här
uppnått. Med poetisk finhet och
kompositorisk skicklighet har han såväl utfört de
enskilda novellerna som sammanbundit dem
inbördes. Och i ett konstfullt och
bravour-mässigt föredrag hopgjuter han i sina
stycken sitt drömsjuka vemod med sitt lifliga
och lätta verklighetssinne. De fyra
blommorna, hvilka gifva namn åt novellerna,
stå som symboler för lifvets åldrar och
själens årstider, och i deras flyktiga skön
hets-ande ser han ett tecken på människans
spirande och vissnande väsen. Symboliken
är för öfrigt endast använd så, att
blommorna ge doft åt den stämning, som
berättelserna i och för sig äga. De sluta sig
samman till en krans, som omfattar hela
lifskretsen och skänker verket sin poetiska
enhet. Ett godt fynd är tanken att låta
de olika lefnadsöden, hvarom han
förtäljer, sedan vidt skilda i tid och rum,
utstråla från samma ort, ett hus vid
Norr-nialmsgatan i Stockholm, som är
skådeplatsen för den första berättelsen. I denna
glänser Berger som stadsmålare och
färgkonstnär och skapar en ypperligt
karaktäristisk bild från ett nu förgånget
Stockholm. Novellen, den bästa i samlingen,
har också en melankolisk-poetisk charm,
som ligger i den stämning af vårfrost och
kvällsljus, som han bredt öfver de båda
lungsjuka brutaliserade barnens rörande
kärlekssaga. Hvitsippan är den fleur tendre,
som växer som sinnebild öfver deras graf.
Från Stockholm är också motivet taget till
den sista novellen, »Vintergröna», i hvilken,
med en slutklang, som upptar det första
sorgmodiga anslaget, snöskymningen sveper
öfver en gammal mans under gäckade
förhoppningar förrunna lif. Af de båda
återstående blommorna är »Ros» symbolen för
den giftiga sinnligheten, som Berger
praktfullt skildrar i en Pariserkokotts gestalt,
och »Vallmo» för glömskan, ett sammanhang,
som i berättelsen är litet lösligt. Dessa
bägge sistnämnda noveller äro till sin halt
billigare än de andra, men ha schwungfull
teknik och koloristiskt värde.
»Ur larmet» innehåller tre noveller, som
på nytt variera Bergers tekniska konst och
melankoliska poesi. »Jägmästaren» är föga
annat än en flott berättad
sensationshistoria, medan »Kandidat Jungströms ferie» och
»Opus 23» båda tillhöra hans bästa verk.
Den förra, starkt inspirerad af Eichendorffs
Leben eines Taugenichts, anslår en
romantisk sågo- och naturton, som äger en
för Berger ovanlig ljus friskhet. Det
är sång och spel i luften, det är
sorglösa drömmar och oförmodade äfventyr
kring den stig, där den svenske studenten
drar fram. Vandringslusten och
vagant-lynnet ha här fått en förtjusande skildring,
fylld af gammaldags gemyt, som på ett
särdeles angenämt sätt blandar sig med
den läckra moderna naturbeskrifningen.
Det väna själländska landskapet och den
danska trefnaden förläna målningen ett
särskildt idylliskt behag. Efter en tid
återfinna vi vår hjälte i Stockholm, där han
släpar för sitt bröd och skattar åt lifvets
vedervärdiga prosa, hvars mått rågas, då
han af slapp barmhärtighet tar en
anskrämlig arbetskamrat till hustru. Hans
äfventyr på fotvandringen har endast varit
ett ljust intermezzo, en blick in i
drömlandet, som för alltid sluter sin port för
honom. Återigen en historia om
ving-klippt längtan och brustna illusioner.
Författaren har nått sin afsikt att åstadkomma
en slående kontrastverkan, som också är
uttryck för en bitter sanning, hvilken blott
kunde lämna rum för en högre. Lyckan
duger nämligen icke som princip för lifvet.
— »Opus 23» är likaledes en äkta Bergersk
novell med den sedvanliga känslotonen af
trött dröm. Men det är här en blid värme
i människouppfattningen och en stilla
resignation i pessimismen, som göra
framställningen särskildt sympatisk. Författaren
har i denna berättelse tagit fasta på en
typ, som man icke sällan påträffar,
tillhörande de människor, hvilka ha en rik inre
skönhetsdrift och en lefvande kärlek till
konsten utan förmåga att uttrycka hvad de
bära på hjärtat. Det är de stumma
sångarna, hvilkas lott det ofta är att bli
oförstådda och tvingas till ett ensligt lif.
Fantasien får bjuda dem ersättning för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
