Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hellenisk Karikaturkunst. Af Frederik Poulsen - Då liljorna blomma. Af Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
FREDERIK POULSEN
vu) ce qui rampe et moisit dans l’ombre,
les avortons déformés et rabougris» etc.
Det var allerede forkert, dengang
Taine skrev disse Linier, thi Misfostre
kendtes allerede da gennem græsk
»Kleinkunst». Det var altsaa lige saa falskt,
som hvis en Kritiker vilde karakterisere
græsk Digtning og glemme Aristofanes.
Men Taines Skæbne bor overhovedet
advare enhver Kritiker mod at forme en
afgørende Dom, en skarpt begrænset
Karakteristik af et Folks Kunst, selv
hvor det drejer sig om et afsluttet
Kunstliv som det græske. »Grækerne har ikke
kendt noget, svarende til en Teniers
eller en Ostades Folkelivsbilleder».
Saaledes kunde en Kender med Rette have
sagt for ti Aar siden. Men dybt
beskæmmet havde han maattet
tilbagekalde sine Ord, naar han havde set en
Venus Anadyomene som den sidste
genfødes af det blaanende Middelhav.
DÅ LILJORNA BLOMMA
Af ANNA LEN AH ELGSTRÖM
UDOVICO MALATESTAS
unga hustru Camilla Rucellai
stod högrest på sitt landthus
trappa med sitt hennafärgade
hår, prydt af ett juvelnät, glänsande i
solen. Hennes ansikte, hvilket var likt
ett kostbart smycke af glättadt elfenben,
hade aldrig varit blekare, men stillheten
var öfver det. I den tycktes hon alltid
hvila — innesluten i sin lugna skönhet
som i ett undergörande helgonskrin —
gifvande ro med sitt hufvuds resning
blott, dess ädla linjer, där de från
halsens stolt bärande pelare stego upp
genom kindernas glidande, silfverrena
konturer, tills de i lätta intryckningar vid
tinningarna kröntes af hjässans höga
rundning som af en lugn och klar kupol.
Under dem lågo ögonen plant och öppet
under sina afrakade bryn. Mellan ögon-
lockens tunga, blomlika hölster blickade
hon rätt ner framför sig som ned i ett djup
af styrka och log allvarsamt dens leende
hvilken är beredd på allt och villig att tåla
det — oöfvervinnelig och glödande stilla.
Och gick så med det för alltid från
sin makes hus.
Det var en tidig vårmorgon med
hvitskimrande kastvindsfylld luft, i hvilken
allting liksom dallrade och lefde. Då de lätta
vindstötarna skakade trädens kronor, yrde
solfläckarna som konfettiregn öfver hela
trädgården. Madonna Camilla kände
nästan svindel, där hon gick i all denna
viftande, prasslande gyllenstänkta grönska,
hvars tusentals blanka blad glänste som
lika många små speglar. I gläntorna
mellan dem kastade springbrunnarna upp
sina smala strålar i klara blixtar. Deras
låga sorl och löfverkets sus — all den
Första afdelningen af en längre novell, afsedd att inflyta i en sannolikt i år utkommande
samling berättelser med historiska motiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
