Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Då liljorna blomma. Af Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÅ LILJORNA BLOMMA
439
oaflåtliga rörelsen af vindens och solens
ständiga flygande och farande genom den
gröna hålan kom henne att känna sig
som gick hon icke på marken utan
sväfvade i en yrande gunga långt ute i
rymden. Hon kunde knappast gå tyst och
sakta — ville sjungande ila — om till
himmel eller helvete kvittade henne lika
blott hennes älskade var där — hennes
kärlek var för orolig och djup för lycka
— den var vilja och öde och hård glädje
— hon ville dansa framåt i de
slingrande svala gångarna af myrten, genom
labyrinten af skummande, hvita
vattenfåror, hvilka öfverallt sprungo fram i det
friska, våta gräset vid hennes fötter.
Hon kände nästan nymfernas närvaro
och lyssnade framåtböjd — prasslet och
suset var af deras flyende fjät, djupt
därinne i de gröna hvalfvens skugga stodo
de säkert och spejade — nymferna och
guden Amor.
Hennes leende blef ännu djupare —
stolt, ömt och darrande hoppfullt drog
det åter och åter öfver hennes bågiga,
röda mun. — Ack, den lille guden och
hon själf — så hade de kanske dock till
slut lyckats besegra sin älskade fiende.
I dag, på denna välsignade morgon, hvars
gryning för sista gången skådat hennes
gamle makes gråa hufvud mot hennes
hvita arm, skulle han ju komma, hennes
unge örn, och föra henne med sig.
Ändtligen, ändtligen! Hennes ögon blänkte
plötsligt i tårar. Heliga Madonna, så
länge hon väntat, så länge hon kämpat
utanför skiljemurarna i hans sinne —
först mot hans eget samvete, då han
skyggade för att bedraga sin gamle vän
och gynnare Malatesta — och sedan, då
hon lyckats besegra det och han tagit
mot all hennes kärlek, hur fjärran hade
hon icke ändock varit från målet — hur
mycket närmare hans innersta hjärta var
icke ännu de ting, hvari han, ehuru blott en
yngling, redan var mästarnas mästare —
de gamles vetenskaper och hemliga
konster. Sällt och plågadt skrattade hon till.
Tack vare dem hade han förvisso makt
— förvisso hade han förtrollat henne, ty
från den dag hon först sett hans sköna,
ljusa anlete hade hon icke haft sig själf
i sitt våld.
När hon satt i gästabuden, smyckad
och prydd likt en kostbar bild, målad i
purpur och hvitt, stel och liflös som en
sådan, och log med sina sminkade
läppar ett fjärran leende, var det mot honom
äfven då han icke var med henne. Hos
honom, i deras kärleks heta, dunkla
nejder var det hon glömt sin själ, där hon
hvilade likt en guldmadonna i solskenet
på sin terrass, medan lutorna ljödo till
hennes pris rundt omkring henne och
hon var långt borta. Aldrig kommo
hennes tankar igen, hennes hjärta igen,
voro bergtagna af sitt öde och ville icke
veta af befrielse. Stolt öfver sitt slafveri,
likt en fången drottning i sin älskares
triumftåg, en grym och mäktig ung
amason, som gifvit sin frihet i en kunglig
gåfva, gick hon omkring med sina ögon,
trötta af eld, sin mun, hvilken tycktes
bitter och ljuf af längtan, sitt bleka
ansikte, spändt af väntan — hela sin
glödande varelse, hvilken tillhörde honom,
så som den aldrig förr tillhört någon af
hennes många älskare — var hans, icke
hennes egen, märkt af honom. Hans
tyngd, då han lutade sig mot henne och
hon var i hans famn, hade hon liksom
ständigt i sina lemmar — en ljuf,
trånande, hetsande börda — hans mjuka
linjers böjningar och hans huds lenhet
tycktes alltjämt dröja kvar i hennes heta
händer — glittret af hans blick och
tonerna af hans friska röst speglade och
ekade oupphörligt genom hennes inre —
hela han, hela hans älskade jag, bar hon
alltid i sin kropp och sin själ som i en
dubbel relikgömma. Hvar sekund
kallade hon fram det i minnet, girig efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
