Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Då liljorna blomma. Af Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÅ LILJORNA BLOMMA
441
öppnade sig blott ett ljust gap af himmel
med endast en dimmig strimma
kampagna längst ner i djupet. Naken som
ett haf låg den där i grågröna och ljusblå
vågor, disande in i hvarandra, så blekt
och mjukt att hela den vida slätten
tycktes lätt och luftig likt ett enda ofantligt,
fantastiskt moln, sväfvande i en förtrollad
rymd utan början eller slut — en
oändlig, glittrande glädtig bubbla. Och midt
i den var madonna Camilla. Hon stod
på terrassen och lyste af skönhet i solen.
Hennes rödbruna hår gnistrade i dess
sken — sina blåa ögon vände hon leende
och blinkande efter alla strålar — njöt
skimret och skönheten i allt och sin egen
skönhet återspeglad i det — kände sig
som den strålande unga morgonens
midtpunkt, full af hopp och styrka, mäktig,
nästan viss.. . Leende såg hon mot Rom,
hvars massa skymtade i fjärran likt en
väldig skuggflottilj i kampagnans haf.
Därborta — där han alltid skulle vara
henne nära — instängd med henne i en
liten värld, som hon skulle fylla med
sin kärlek, omgifven af hennes ömhet
hvar sekund, inandande hennes kraft och
skönhet med hvarje andedrag — där
skulle hon smyga allt närmare hans hjärta,
allt tätare intill hans själ tills hon blef
ett med den. Fast förde hon händerna,
med släpet ännu mellan fingrarna, upp
mot sitt bröst och bad lidelsefullt och
käckt till Madonnan om hjälp — att bli
värdig!
Då hörde hon sin älskades röst. Han
ropade lågt på henne från
olivplanteringen bakom terrassen och alltjämt med
händerna för hjärtat smög hon sig dit.
Solen sken på Giovanni Picos ljusa
hår och i breda, gyllene ränder öfver
den bruna myllan mellan trädens
silfvergrå kronor. Bland bladmassornas ljusa
ludd lyste hans purpurkappa som en röd
blixt, när han slog tillbaka den och räckte
armarna mot henne, där han satt kvar i
sadeln på sin stora häst. Hans blåa
ögon skeno likt lågor in i henne — hon
såg blodet löpa sin sprittande gång
under hans ljusklara hy, då han drog henne
upp till sig. Med ett lågt skri slog hon
sina armar om hans hals och kände sig
föras med och ila bort på hästens gun
gande rygg. Hon slöt ögonen och lade
sitt hufvud mot hans bröst, på den fläck
där hans hjärta dunkade genom
sammeten — i denna stund var han dock
hennes hel och hållen. Hans ögon glimmade
blindt in i hennes — han sökte törstigt
hennes törstiga läppar. Så gledo de
genom skogen, hvars spridda dungar kröpo
ned för sluttningen och småningom bredde
ut sin duniga grågröna matta öfver
slätten, ända till halfvägs fram mot
horisonten. Och så länge den följde och
skyddade dem med sin dunkelgyllene skugga
ilade de framåt i en lågande dröm. Det
var först då de kommo ut på
kampagnan som de häftigt sprutto upp ur sin
långa kyss. De hörde redan hofslagen
af förföljarnas hästar. Men madonna
Camilla såg blott upp i sin älskares
ansikte och log. Nu susade de i väg likt
vinden. Han lutade sig öfver henne med
det ljusa håret flygande om ansiktet —
hennes unge ärkeängel med de djupa,
djärfva, drömmande ögonen, glittrande
af munterhet. — Vi skola låta dem löpa
först! ropade han i hennes öra. Sedan
skola vi ha oss en lustig dans! Och
hans skratt klingade högt öfver bruset af
deras färd. Hennes föll trotsigt in, och
han drog henne närmare sig. — Du
vackra! ropade han blossande. Du vackra
i allt det vackra! Han skulle velat ta
hela världen i famn — hon räckte knappt
— så sjöd han af kraft och glädje öfver
den, af tacksamhet mot alltings skönhet,
af kamplust och öfverdåd.
Hofvarna ljödo allt närmare. — Nu!
ropade han och svängde om hästen med
ryggen mot ett träd och svärdet i handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
