Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den döde mannen. Fastlagsspel af Hans Sachs. Öfversättning af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
HANS SACHS
hvad annars jag med fröjd dig gifver,
min ömhet och min huld tillika.
hustrun:
Kär mannen min, om flux för slika
små lappriting din ömhet dör,
den synes mig, Gud hjälpe, skör.
Höll du mig kär som dig jag har,
så utan grund, så vettlöst snar
din kärlek ej till flykten toge.
mannen:
Om ej ditt tal mig falskt bedroge
jag sporde dig: I tid som farit,
om någonsin jag kär dig varit.
hustrun:
Ja, hvarför ej, min käre man?
mannen:
Emedan aldrig än jag fann
att du mig skälig ömhet visat.
hustrun :
Om jag dig tidt och tätt ej prisat,
jag »käre Hans» dig ofta nämnde,
och titeln med min känsla stämde.
mannen:
Ja, väl i ord din kärlek finns,
i dåd jag prof därpå ej minns,
blott på ett ondt och afvogt sinn.
hustrun:
•Så lyssna då, kär mannen min,
jag vill den kuppen en gång våga
att yppa dig min dolda låga.
Så kär du är mig att för dig
jag gärna ville offra mig,
och skulle du i mullen sänkas,
ej någon fröjd mig kunde skänkas,
ej någon man jag ville hafva,
jag skulle ärligt dig begrafva,
uti min rosenröda kjol
hvarmed jag gick i brudestol,
att alla skulle se och lära
hur högt jag hölle dig i ära.
Mitt ord jag ger därpå i pant.
mannen:
Om så det är, jag ser för sant,
den kärlek, som du dolt förtegen
alltfort, är större än min egen.
Så hjärtans fröjd du mig bereder.
hustrun :
Ja, käre man, på tro och heder
af sådan art min kärlek är,
men jag förborgad städs den bär,
att ej du uppblåst dig förhäfver
och alltför mycket af mig kräfver.
Nu skyndar jag till Pegnitz flink
att skölja tvätten i en blink.
mannen:
Gå du! i ro jag här förblifver
och tiden makligen fördrifver,
jag dina äpplen vända vill
och äta ett ibland därtill.
(Hustrun går).
mannen (talar f ör sig själf):
Hon med sin kärlek skryter stort,
och ändå är det som förgjordt,
att aldrig prof därpå hon ger mig,
kan hända att om död hon ser mig
hon yppar denna dolda låga.
Ack, om hon ändå sin förmåga
att älska nu i dagen lade,
jag bättre då i lifvet hade.
Hvad tjänar väl att lamentera
för dein som intet höra mera.
På prof jag gärna henne ställde
att se om lögnord nyss hon fällde.
Om jag på golfvet här mig lade,
stel som om liemannen hade
anammat flux min arma själ,
och hölle andan riktigt väl
så att hon toge mig för död,
få se om då i kärleksnöd
min bortgång ärligt hon begråter,
och om hon mig begrafva låter
— som nyss hon svor — uti den skrud
hvari hon gladeligt stod brud
Det vill jag genast pröfva. Så,
nu är jag ärligt död. Pass på!
(Mannen sträcker ut sig raklång på golfvet).
hustrun (kommer från byken
och säger):
Se på den narren, rak och lång
på golfvet som en hummelstång
han lagt sig. Hans, är du förryckt?
Minsann, han ögonen har lyckt.
Hjälp mig med tvätten! Hör du? Nej,
är han väl död? Han rör sig ej.
(Se närmare på honom, skakar honom och säger):
Låt skämtet fara! Nej, hans kropp
är stel, han gifvit andan opp.
Skall nu jag äta eller gråta?
Om flux jag börjar illa låta
så rusa alla grannar hit
och jag får ej till lifs en bit
men måste jämra hela dagen
i hycklad sorg, med tomma magen.
Våt är jag också som en hund.
Jag först vill torka mig en stund,
och mig fem ägg till frukost laga,
så får jag mera kraft att klaga.
Så vill jag gå i källarn ner.
Ett godt krus vin ger kraft än mer.
Det skall min smärta vederkvicka.
Ett ordstäf finns som ej tör klicka.
Nykter dansa och nykter gråta
kan ej någon fromma och båta.
(Hustrun går sjungande ut.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
