Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hans Sachs. Af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
SIGRID ELMBLAD
regler, den så kallade tabulaturen, urartade
till en formalism, så uppskrufvad och
komplicerad att den dödade sångens hela lif.
Man behöfver bara höra titlarna på
några af dessa sånger för att fatta till hvilken
grad af onatur de till sist lyckades komma.
Att börja med hade man nöjt sig med att tala
om »lång», »kort», »svart» och »hvit» ton,
men det stegrades snart till sådana
vidunderligheter som »Gesprengten
Negelein-weis», Ausgebreiteten Sonnenblumenweis»,
»Fröhlichen Hermelweis,» »Getreuen
Pelikanweis,» »Hochsteigenden Adlerweis»,
»Blaue Feuerflamweis», »Heftige
Granat-kugelweis» o. s. v. Det är tydligt nog,
att inte sångens genius hade mycket att
skaffa med utdelandet af det så
eftersträfvade mästarsångarpriset, Davidskedjan eller
mästarkransen.
Det var uteslutande handtverkare som
tillhörde mästarsångarnas led, och deras
sätt att utöfva diktarkonst var ju också i
sin helhet ganska handtverksmässigt, men
det låg i alla fall en ideal sträfvan till grund
för dessa sångskolor. Mästersången
betraktades som någonting högt och heligt,
som det för en handtverkare var en stor
ära att uppnå. Det var inte nog med att
kunna sjunga, man måste också ha fört
en oförvitlig vandel för att bli
mäster-sångare. Intet världsligt motiv fick
användas till en mästersång, och det var i
sångskolans stadgar strängt förbud mot att
sjunga en sådan, vare sig på gatan eller i något
värdshus. Sådana sånger voro afsedda att
sjungas på stora högtidsdagar, vanligen i
kyrkan, omedelbart efter gudstjänsten.
Det är en briljant skildring af en
typisk sångskola, såväl som af Hans Sachs
själf och hela hans tid, som Richard
Wagner ger oss i sitt musikdrama
»Mäster-sångarna». Ett mera lefvande
åskådningsmaterial till Nürnbergs historia under
medlet af femtonhundratalet torde knappast
kunna uppletas, och det enda fel, som
Richard Wagner däri gör sig skyldig till,
är, att han till förmån för verkets etiska
betydelse: ung, banbrytande krafts kamp
mot grånade fördomar, framställer
sångskolan i så skarp karrikatyr just vid det skede,
då Hans Sachs verkligen lyckats gjuta nytt
lif i de förstelnade formerna.
Hans Sachs föddes den 5 nov. 1494
i Nürnberg. Han var son till
skräddar-mästar Jörg Sachs, som tycks ha tillhört
den visserligen anspråkslösa men burgna
handtverkarklass, som under skråväldets
blomstringstid litet hvarstans och särskildt
i Nürnberg hade både makt och anseende. Lille
Hans fick börja skolan vid samma tid som
nutidens barn i allmänhet, nämligen vid
sju års ålder. Han skickades då i die
Spitalschule, en af de fyra latinskolor, som
Nürnberg då ägde och som intogo en
mycket hög rang enligt den tidens begrepp.
Där fick han lara efter hvad han i en
af sina rimmade biografier säger:
Der Grammatika, Rhetorika,
der Logika und Musika,
Arithmetika, Astronomia,
Poeterei, Philosophia,
och därtill grekiska och latin. Men om
en handtverkare den tiden lät sin son
studera, var det ingalunda hans mening, att
han därför skulle bli något annat eller
något för mer än hans far. Det var inte
mycket som en hedervärd mäster på den tiden
ansåg för mer än ett lofvärdt yrke. I det
demokratiska Nürnberg rådde visserligen
en sträng klasskillnad. »Die
Geschlech-ter», patricierfamiljerna, umgingos visst inte
i handtverkskretsarna, och en handtverkare
kunde aldrig bli medlem af rådet, men de
olika skråna hade dock hvar för sig så
stora privilegier, att de i många afseenden
voro fullkomligt själfstyrande. Och de
höllo sitt stånd för högt i ära för att inte
tänka: från fäder är det kommet, till söner
skall det gå.
Alltså sitt humanistiska vetande till trots
togs han vid femton års ålder från
skolbänken och sattes i skomakarlära, och det
är troligt, att han där fick gå igenom en
lärlings alla lidanden. Det var
spannremmens glanstid, och en yngling med Hans
Sachs’ fantasi kunde nog inte undgå att
ibland försumma becksömmen för tråden
af sina tankar. Inte därför att Hans Sachs
någonsin som mogen man åsidosatte sitt
yrke, så enormt produktiv som skald han
än var. Han förstod på ett beundransvärdt
sätt att förena poeteri och skomakeri,
och då han redan 1542 blifvit så pass
förmögen, att han kunde köpa sig ett hus vid
Spitalgasse för 610 gulden, hade han
säkerligen bokstafligen plitat ihop det huset, ty
af författarskap blef ingen rik på den tiden.
Shakespeare hade ungefär femtio år senare
också hunnit så långt i välstånd, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
