Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En brefväxling mellan två konsthistoriker. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
JOHN KRUSE
»einen müden alten Simpel», året därefter
berättar han, hur en svår ischias i hela
vänstra sidan och en ännu betänkligare
astma tvingat honom att begära afsked från
professuren, och i sitt sista korta bref till
vännen i april 1897 antyder Burckhardt,
att slutet ej kan vara långt borta. »De
gamla tiderna äro grundligt förbi», säger
den gamle, hvars svaghet förbjuder honom
att arbeta och äfven att tala utförligare,
och han slutar med dessa ord:
iNun leben Sie wohl und bleiben Sie Ihrem
alten »Cicerone» freundlich gewogen, nachdem
unser Leben nun einmal so oft und freundlich
zusammengetroffen ist; nehmen Sie mich auch nach
meinem Tode ein wenig (nicht zu viel) in Schutz,
es soll ein gutes Werk sein!»
Geymüller svarar på detta afsked med
ett långt, varmt och gripande bref, som är
ett epistolärt mästerverk af hög rang och
undertecknats »Er gamle S:t Peter- och
Bramante-Geymüller».
Men redan i det första bref, från maj
1891, i hvilket Burckhardt ger uttryck åt
oro för sitt hälsotillstånd, medan ännu alla
andra anse honom frisk men han själf
känner, att »die Maschine zeigt Defekte»,
står tanken på döden fullt klar för honom
och äfven hur han vill möta den.
Burckhardt, renässansborgaren, var i religiöst
afseende olik sin vän Geymüller, hvilken
trots sin hänförelse för renässansen var en
varm kristen, och lät sin uppfattning af
renässanskonsten, såsom ofvan påpekats,
äfven färgas af sin religiösa tro.
Burckhardt var, synes det, skeptiker. Und doch 1
Vid tanken på döden rör sig äfven hos honom
människosläktets osläckliga
odödlighets-trängtan. Han skrifver till sin vän dessa ord:
»Das Hinscheiden hat für mich zwar nicht
die Hoffnungen, womit Sie, lieber Herr und Freund,
erfiült sind, aber ich sehe demselben doch ohne
Furcht und Grauen entgegen, und hoffe auf das
Unverdiente.»
Ett annat liknande yttrande af
Burckhardt har, påpekar Neumann, en annan af
hans bekanta Antistes von Salis (i sin skrift
Zur Erinnerung an J. B.) citerat:
»Ich bin nicht ohne Hoffnung. Ich glaube an
eine Unvergänglichkeit, obgleich ich wohl spüre,
Ansprüche giebt es hier nicht, gar keine.»
Hvilket intryck Burckhardts inför tanken
på döden aflagda bekännelse om sin
odöd-lighetstro quand mëme gjort på Geymüller,
förstår man, då man får veta, att, medan
han ordnat de öfriga brefven från Burckhardt
dels kronologiskt, dels efter deras samband
med Geymüllers vetenskapliga publikationer,
har han lagt detta bref ensamt för sig i
ett omslag, på hvilket han med sin stora
stil skrifvit: -»Ich hoffe auf das
unver-die?itei>. Det med blyerts skrifna utkast till
en bön, som Neumann hittat bland
Geymüllers papper, är ett annat vältaligt
vittnesbörd om den ständiga tysta omsorg den
yngre vännen bar på för den äldre i en
fråga, som bådaderas takt och respekt för
en annans öfvertygelse förbjöd dem att
någonsin beröra i de bref som växlades
mellan dem:
Gebet für meinen Freund "Jakob Burckhardt.
Verzeihe mir, O Gott, überhaupt, dass ich mir
einbilde, dass ich armer H. v. G. für einen anderen
und gar für Jakob B. beten dürfe. Ich habe mich
vielleicht noch nie in einem so elenden und
un-würdigen Zustande befunden als seit einigen Wochen
wegen meines Undankes, wegen meiner Unfahigkeit
mich dankbar gegen Gott zu . . wegen der
gänz-lichen Leere an Liebe zu Gott, die ich in meinem
Herzen fühle. Ich bin in einem Zustande, wo ich
wie Petrus nach seiner Verleugnung Christi bitterlich
weinen möchte und sollte, und ich kann es noch
nicht. Wie darf ich in einem solchen Zustande
daran denken, für einen Anderen zu beten? Statt
um Verzeihung für mich selbst, um Bekehrung
und Erlösung für mich selbst. Und dennoch möchte
ich für meinen Freund beten, dennoch habe ich es
versucht, de balbutier quelques paroles d’humilité
et d’appel à la Misericorde, à l’amour de Notre
Père, afin qu’il daigne lui accorder des rayons pius
nombreux de cette foi en Lui et en Christ, dont
nous avons tant besoin — lst es ein Gefühl der
Uberhebung, die mich dazu treibt. . .
Den af Rembrandts snillrikaste
mono-graf med lika mycken takt som saklig
grundlighet mönstergillt utgifna
korrespondensen mellan Jakob Burckhardt och
Heinrich von Geymüller hör till det slags
lektyr, som äger förmågan att fängsla icke
blott arkitektur- och konsthistorikern utan
hvarje människa som hyser ett lifligare
psykologiskt intresse. Ty den ger en
verklig inblick i tvenne starka och nobla
andars tanke- och känslolif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
