Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Björneborgarnas marsch. Af Erik Fahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
ERIK FAHLMAN
gaf aptit i högre mått än hvardagslifvet
kan skänka. Han var en värd som
ingen annan i en tid då man i missriktad
andlighet börjat utså ringaktning för
matbordet, han var en värd så som jag
antar de bästa voro inom den svenska
brukssocieteten för hundra år sedan. Ett
gammalt tackjärnsbruk med tillhörande
stor herrgård borde ha gifvits honom i
nationalgåfva, en herrgård med många
välombonade gästrum för långa besök.
Ja, ett sådant Nobelpris skulle ha gett
hans geni de omgifningar det förtjänade
och där det skulle ha lämnat ämnen för
nationaldikter till gästvänskapens ära och
till ära för det klarsynta
naturvetenskapliga allvar han ägnade åt skötseln af sin
sundhet, åt sin förmåga att hvarje dag
med obruten kraft begå måltiderna. Ofta
knarrande öfver vädret men aldrig
vikande för ovädret vistades han hvarje
dag länge utom tullarna på stigar som
voro okända för oss andra. Han kom
tillbaks med stärkt sinne, hans kropp
behöll styrkans och ungdomens
knotighet, och han gick ånyo till bords med
ett högt allvar och en varglik
munterhet. Just i samma djupa och praktiska
»common sense» satt det att han
kunde, då så kom ifråga, besegra sitt
knarrande jag och göra själfuppoffringar som
han begrof i djup och munter glömska
sedan de väl voro gjorda.
Omgifven af skalder och
religionsfilosofer borde han vid sitt matbord ha
förevigats af den stora konsten.
* *
*
Farbror Majoren tror jag också lefver
ännu. Det är möjligt att äfven han tål
några pennstreck till sitt minne, men ej
så många att han känner sig störd i
sina enskilda rum. Han var civilingeniör
och sysslade med ingeniörsarbeten; det
var ej många som visste att han i sin
yngsta ungdom varit artilleriofficer.
Hvarför? Därför att han aldrig talte om sig
själf annat än i samband med aktuella
frågor för dagen. En af den närmare
bekantskapskretsen kände honom
emel-lertig från löjtnantstiden och förmälde
att han då liksom nu varit en som i
skötsamhet ej haft vank eller brist, men
att han snart ledsnade på exercisen och
tog ett berömligt afsked. Kotteriet gaf
honom Majors titulatur med löften om
vidare befordran i landstormen.
Majoren hade två ansikten, och det
är sammanhanget mellan dem jag undrar
på. För bägge gemensamt var ett uttryck
af passiv uppmärksamhet. Det är en
omöjlig tanke att Majoren vid något
hvardagligt tillfälle skulle ha ifrigt
skyndat fram och gripit in i något, vare sig
i bokstaflig eller bildlig mening, vare
sig i ord eller gärning.
Han förde ibland befäl i obygder
öfver stora arbetsstyrkor, oroligheter
föreföllo någon gång, och underordnades
berättelser om hur han då skötte sig likna
alldeles hvad jag tyckte mig se någon
skymt af bakom hans vanliga
ansiktsuttryck. Hans sätt med bråkmakare i
dramatiskt lifsfarliga situationer var ett
iskallt förakt af ovanlig styrka. Han gick
utan brådska inpå dem och frågade dem
hvad det var de ville, och det gjorde
han med ett sådant ansiktsuttryck för
människans välde öfver djuren, som ej
kunde svaras på med annat än tystnad
eller ett dråpslag. Men på tretti år hade
likväl ingen katastrof inträffat, Majoren
hade klarat sig och det utan att
veterligen någonsin komma i handgemäng.
Något vapen eller annat tillhygge bar
han aldrig, och ingen visste om det var
något bevändt med hans kroppskrafter.
Ej heller hade han skyddet att vara
»populär». Men han var ansedd landet
rundt inom sitt fack bland de äldre
yrkesvana arbetarna, som visste fördelarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0524.html
