Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Björneborgarnas marsch. Af Erik Fahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNEBORGARNAS MARSCH
479
men tankspriddheten förbyttes
ögonblickligt i en kärnsund vakenhet, som hade
realiteterna klara i en handvändning, ej
minst de psykiska realiteterna hos dem
som tilltalade honom; vakenheten hos
en begåfvad bondpojke och vakenheten
hos en härdad och hårdnad, vida
erfaren strateg. Han var tillräckligt i
sällskap och hörde på tillräckligt för att
»veta» allting så väl som någon annan
som följde med, och trots hans
slutenhet fick man ej intrycket att han stod
utanför hvad som hände och skedde.
Hans ansiktsuttryck i samtal var
förvånande ungdomligt, men åldern
märktes i dess ogenomtränglighet, ja äfven
i dess välvilja, som gaf blicken en viss
grannlaga orörlighet. Han såg ej mer
än man önskade han skulle se. Både
ungdomligheten och åldern färgade hans
munterhet, som var frisk och ursprunglig
men reagerade kort, föll strax ihop igen med
det obekanta X som fanns i hans
eftertanke eller var den rytm som sysselsatte
honom. Han tog gärna ordentliga
kvällsgroggar, och hans starka och döfva,
skramlande röst kunde för någon stund
höja sig till första bas i sällskapet,
merendels då i uppsluppet tokrolig
behandling af ämnen som han brutit uddarna
af, och gärna i ett språk af lustigt
stereotypa vändningar.
Det finns maskinella anordningar af
trä — kvarnverk, grufkonster t. ex. —
som på något sätt göra intryck af större
osviklighet, mera organisk säkerhet än
maskinerier af stål eller metall. Det är
väl nötningen och den skenbart
uråldriga patinan, kan jag tro, som stämmer
ihop det hela till ett intryck af organisk
nödvändighet och säker anpassning. Det
ibland skramlande eller gnisslande ljudet
stör ej detta intryck, tvärtom. Förklara
mig den som kan, att hans väsen
påminner mig om något sådant.
Han var nog en af dem som be-
segrat djäfvulen, världen och sitt eget
kött. Men slutsatsen för honom själf
blef att han en morgon fann sig ha
för alltid tröttnat på att gå till
frukostbordet, och då, som sagdt, satte han
ett skott till punkt efter denna slutsats.
Den fullständiga friheten är tung att
bära för de få som haft starka händer
nog att fånga henne.
Jag kommer ihåg en af hans
envisheter. Då hans bevittnade namnteckning
behöfdes under något afFärspapper skref
han själf dit vittnenas namn: »Anshelm
Andersson —• Agapetus Björkqvist».
Man sade honom att det där fick han
lof att sluta med — hans existenslösa
vittnen voro längesedan ökända. Han
skrattade, gjorde ingen invändning, men
Anshelm Andersson och Agapetus
Björkqvist fortsatte likafullt att bevittna hans
namnteckningar.
Det var, efter hvad jag kan förstå,
en risk som han ville bestå sig med, en
lyxrisk som ej kunde skada någon
annan än honom själf, en mycket liten
bekvämlighet som kunde bli honom
mycket dyrbarj och som han därför behöll
i sin lilla kuriositetssamling.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
