Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Pepitas bröllop». En episod ur Oscar Levertins biografi. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
upp i den andras; dock är det på många
ställen lätt att se, hvilken som fört
pennan. Broschyren uppfyllde till stor del
den senare hälften af samvaron, hvilken
räckte ända till början af februari.
Efter det Heidenstam rest och under
hela våren rör sig korrespondensen med
honom om »Pepitas bröllop». Levertin
är ytterst angelägen om att boken ej
skall missförstås och vill för ingen del
slunga ut något manifest. Han är rädd
att en punkt alltför lätt öfverhalkats »i
vår rädsla att ej vilja bli Nietzscheanare,
men det borde väl stått något om
missbruket att gifva litterär filantropi i
stället för konst och kärleken till de små
borde satiriserats en smula till...»
»Slutklämmen om ungdomen vill jag
absolut ej ha med. Pepita bör blott
vara ett uttryck för våra privatmeningar
och ej något manifest. Hvad
’ungdomen’ tänker och vill är ju oss likgiltigt
— ’ungdomen’ är en hop fähundar, som
vi icke skola profetera om eller ådraga
oss någon ansvar för. ’Ungdomen’ kan
göra allehanda Unsinn i litteraturen, som
hvarken du eller jag kan bli trakterad
af, reagera på annat sätt än vi vilja,
fortsätta med gammalt också; det vet
man ju icke. Låt oss verkligen vara
individualister och ej banérförare — det
är en så genant roll. Låt oss vara hvad
vi äro, två vänner, som räcka hvarandra
handen i lyrikens namn! Alltså strunt
i ungdomen — den är kanske ej mer
att vänta af än gubbarna! — Däremot
är jag alldeles ense med dig angående
den litterära råheten, och kan du förstå,
att det minst af allt varit mig emot att
göra ett inlägg för finkänsligheten i
fråga om kärlek etc. Men det kunna vi
göra en annan gång.» — Han vill, att
ett tillägg skall göras ur E. Rods just
utkomna bok »Les trois cæurs» (hvilket
äfven skedde). Han säger, att hans grå
humör »något upplifvats af att egotismen,
DAVOS. POSTEN ÖFVER FlX’ELEN.
som Maurice Barrès kallar det, blir
dagens fältrop». — Han vill begagna sig
af Geijerstams goda humör med
anledning af hans fars’ framgång för att
berätta om »nidskriften», men när han
gjort det, ångrar han, att han tagit
saken så allvarligt. »Pepita» måste blott
roa och kan ej stöta någon. För öfrigt
är han nöjd med det hela: »det är
fräckt, friskt och artistiskt — namnen
på titelbladet, jag skäms ej för biten!..
— Kunde du ej tillfoga något sådant
som att dikterna om Vår Herre Jesu
ländakläder — perizonium Domini —
äro intressantare än den trasiga mantel,
hvarigenom socialdemokratens fåfänga
lyser fram — eller något slikt, du förstår
mig —...» »Fick i går korrektur —
kanske litet lös i sammanhanget,
särskildt mellan resonemanget och Pepita,
men å andra sidan har den en spirituell
(jag vågar säga det) konversations hela
lätta, behagliga ton — och ett så
genomgående godt humör; vi kunna vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
