Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Pepitas bröllop». En episod ur Oscar Levertins biografi. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
WERNER SÖDERHJELM
Nästan ordagrant lika slutar en
längre anmälan i Politiken, osignerad men
röjande, om jag ej alltför mycket
misstager mig, Edvard Brandes’ hand. »Vi
vil haabe, at de to Digtere selv hyppigt
viser Verden, vad der er skön og god
Poesi.» Också annars sammanfaller
denna recension med tanken i Nordensvans.
Hvem i all världen vill icke instämma i
deras vackra önskningar och deras
påstående, att god konst är bättre än dum
fotografering! Men poesien är icke en
viljesak; hvad kritiken eller modet lära,
betyder föga mot samhällets makt och
personlighetens villkor.
»Lillnaturalis-men», som anfalles, är det tråkiga,
medelmåttiga, hvardagliga, och den lönar
det sig knappast att polemisera emot.
»Man anar, att vissa svenska
damnoveller, vissa norska kraftproduktioner
åsamkat sig de båda herrarnas yttersta
misshag, men satiren mot »Pepitas bröllop»
kan lätt blifva ett slag i vattnet,
emedan riktningen är karrikerad ... Antag,
att de båda skalderna till föremål haft
författarinnor som fru Edgren, fru
Kowa-lewski, fröken Wahlenberg och liknande!
I så fall skola dessa icke träffas af
boken: den svenska pressen skall låta sla-
bröllop» framkallar ett misslynt: »jaså, var det
inte annat!» Har realismen då intet
åstadkommit, skall den kommande litteraturen taga vid,
där sextiotalet slutade, och mellantiden blott te
sig som en tillfällig förirrelse? »Herr Wirsén
torde hittills varit ensam af den tron: herr
Heidenstam (och herr Levertin) få ursäkta
sällskapet, det finns verkligen intet annat.» Wirséns
sega och konsekventa, fastän Don Quichotte’ska
kamp får allt erkännande, medan Heidenstam
ej har en aning om hvad allting gäller, utan
tror, att det blott är fråga om former, men han
bekämpar i grunden realisternas filosofiska
uppfattning. »Skall riktningen åter bli idealistisk,
är det första villkoret, att den icke dukar upp
endast de andligt efterblifnas, de enfaldigas
ideal. Det är de upplysta andarnas, det är
framtidens ideal som konsten skall ställa fram
för att vara en lifskraftig konst.»
get gå öfver deras hufvuden och träffa
folk som Geijerstam, hvilken just till
julen utgaf en förträfflig novellsamling,
eller Levertin själf. Men den smula
naturalism vi ha i norden är det knappast
skäl att göra mer misstänkt i
borgerskapets ögon än hvad den på förhand
är.»1
Man kan tänka sig, att en helt annan
ton ljöd ur den unge Johannes
Jörgensens »entusiastiska och lyriskt hållna
anmälan», som Levertin talar om.2
Äfven i Köbenhavns Börstidende prisades
broschyren af en anonym skribent, som
jämförde den med åtskilliga företeelser
af samma art i Danmarks egen
litteratur, och Levertin skrifver med anledning
af denna artikel att de yngsta i
Danmark i allmänhet sympatiserade med
boken. I Norge uttalade en ungdomlig
recensent i Bergens Tidende — hvilken
betecknade Levertin som »det unga Sve-
1 De båda författarnas öde i deras hem-
land, säger rec., har varit mycket olika.
Levertin har rönt äran att från början blifva
ner-skälld på det dummaste, och dock är han en
så säker poet som någon. De vackra verser
och den förtjusande berättelse i gammal stil,
som han publicerade senaste jul, vittna om, att
hans talang är lika frisk och fin som förut.
Han har gjort en paus och skrifvit lärda och
intressanta verk, men hvarför vill han nu slå
sig för bröstet och ropa mea culpa för sin
»realistiska ungdomstid»? I samlingen
»Konflikter» fanns ju en antik novell, hvilken borde
kunna tillfredsställa de båda vännerna, där de
sitta i fjällhyddan i en dekoration med luta och
tamburin, såsom det anstår två personer i en
operacomique. Den andre skalden, v.
Heidenstam, har blifvit mottagen med acklamation,
ehuru han svingade sig in i litteraturen på litet
Heineska vers. Om reaktionen vill taga dessa
två andar till intäkt, så far den vilse: det är
två friborna människor, fjärran från alla
Lour-des’ spökhistorier, ljusets riddare, tankens
tjänare, frihetens målsmän. Hvarför gömma sig
i en fjällhydda och hvarför skrifva en anmälan
af Pepitas bröllop?
5 Jag har ej lyckats få reda på, i hvilket
blad den stod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
