Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Pepitas bröllop». En episod ur Oscar Levertins biografi. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
WERNER SÖDERHJELM
sina subjektivt lyriska historier i
»Sensitiva amorosa» och som tre år senare
skulle rikta en hel skarp broschyr mot
»Materialismen i skönlitteraturen» —
skref i Das Magazin für die Litteratur
des In- und Auslandes en filippik, som
Levertin i ett bref behandlade med
öfverlägsen ringaktning för dess plumphets
skull. Heidenstam skildras där som en
»orientalisk» lyriker utan betydelse, och
Levertin själf, som förut varit
»excentrisk medlem af unga Sverige», har nu
blifvit en »pedantisk akademidocent».
Pepita var en tarflig blandning af lyrik
och inskränkthet, Strindberg vederfors
ingen rättvisa, o. s. v.1
Något rumor väckte således denna
lilla bok i alla fall, om också det icke
skulle bli dylikt teoretiserande utan,
såsom ju äfven ett par kritiker anmärkt,
själfva diktningen, som ledde litteraturen
in på de nya vägarna.
Levertin hade nog rätt i att betrakta
»Pepitas bröllop» som ett estetiskt
kåseri, och ingenting var lättare än att
taga det hela »en bagatelle», såsom ett
par kritiker gjorde. Begreppet
»lillnatu-ralism», mot hvilken hela anfallet
riktades, var så sorgfälligt afgränsadt, att det
verkligen icke tycktes blifva annat än
det platta, talanglösa, som förföljdes —
helt annorlunda starkt verkade »skoma-
1 Das Magazin 31 maj 1890. Några citat:
»Denna ragout af saftig lyrik och boktorr
banal lärdom har ingen tilldragande smak ...
Den ’lilla naturalism’, förf. vilja infånga och
strypa, kilar som en råtta mellan deras ben.»
De stå kyliga gentemot Strindberg, i hvars
produktion dock tidens olika riktningar skarpt
koncentreras; de göra ej front mot den kvinnli
ga indignationslitteraturen. Kompositionen af
boken är sökt, »recensionen» af »Pepitas
bröllop» innehåller mer verkningslös karikatyr än
verklig kvickhet. Blott när hr Heidenstams
lyriska gemyt då och då bryter fram som ett
friskt källsprång ur denna torra mark, har man
en behållning. Broschyren förtjänar mindre
uppmärksamhet för sitt innehåll än för sin tendens.
karrealismen» i »Renässans».1 Det blef
framför allt den sociala tendensen, men
den hade ju själfva Geijerstam farit
mycket illa med i sina föredrag, särskildt
à propos fru Agrell. Det blef
»gråvädersstämningen» , men »Vallfarts- och
Vandringsår» hade ju redan väckt entusiasm.
Det skulle vara en attack mot en riktning
— och där får själfva Zola loford, Georg
och Edvard Brandes ställas utom
kategori, Kielland och Strindberg prisas, och
med en artig gest ges erkännande t. o. m.
åt Geijerstam. Såsom polemik mot
naturalismen, vare sig den kontinentala
eller den skandinaviska eller svenska,
blef denna skrift knappast annat än
en lustig drift med öfverdrifterna,
och ett tidens tecken. Den ville, som
Levertin säger, icke vara något
program eller manifest för en skola; den
ville blott protestera mot exklusiva
program, mot en gång för alla fastställda
normer för dikt och kritik. Detta var
dess negativa, i grunden mindre lyckade,
sida. Men den kastade i alla fall med en
öfverlägsenhet, som icke gaf tillräckliga
skäl för sig, ut barnet med badvattnet.2
Detta måste naturligtvis förtryta dem, som
voro öfvertygade om att realismen haft
en oerhörd roll att fylla, att den
sammanhängde med en hel kulturell och
social rörelse, att den var absolut
nödvändig såsom reaktion mot en
intetsägande och sentimental romantik. Och
mest af alla måste Geijerstam känna sig
träffad, han hvars kall som naturalismens
förkunnare blifvit för honom heligt, ett
slags apostolat, i hvars tjänst bland andra
1 J. Landquist har i sin essay öfver
Heidenstam med rätta påpekat, att i »Pepitas
bröllop» skärpan var betydligt mindre än i
»Renässans».
* Det heter visserligen s. 42: »Man står
alltså af många skäl i tacksamhetsskuld till
naturalisterna»; men detta är ett af de ställen i
broschyren, där den ena handen tyckes ge hvad
den andra tager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
