Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
OLOF RABENIUS
Hur är nu denna tilldragelse skildrad
och de däri inblandade hufvudpersonerna
karaktäriserade? Diktaren låter i
framställningen af denna kärlek tydligt en inre
moralisk kraft framträda, i förening med den
sinnliga passionen, som hos henne kommer
som en lycklig öfverrumpling och hos honom
som ett ungdomligt spontant utbrott, hvilka
bägge dock snart visa sitt sammanhang med
deras sedliga väsen. Verkningsfullt har
diktaren framställt hennes mogna rika
skönhet, hennes trots och hennes smälek, som
hon så starkt känner, och i en motbild
Silfverstååhls ungdomliga lidelsegripna
gestalt, hans slutna själsstyrka, hans
behärskning och förslagenhet inför faran. Särskildt
gör hon ett sant och lefvande intryck, då
hon i medvetandet af sin makt låter honom
smaka sitt behag i russtämningen under
och efter middagen.
Sin gräns har skildringen i frånvaron
af genomförd och finare skiftande psykologi;
det är som dränktes den i det slagljus,
som utgår från passionen. Det ligger också
för Lidman att slösa med sina färger och
mera grant än egentligen uttrycksfullt
belysa sina scener. Han släpper ibland lös
ett helt fyrverkeri af ord, som spraka och
slockna i luften. Och hans eget intensiva
lyriska lynne suger ibland liksom upp
bildens ytterkonturer. Någon enda gång händer
det t. o. m. att hans patos kläder sig i
en teaterkuliss. Hans medvetet
konstnärliga stil har emellertid både färg och
spänstig kraft, men den täcker icke öfverallt
tanke och komposition.
I Tvedräktens barn griper författaren
ett par generationer tillbaka i tiden.
Romanen sönderfaller i två hufvuddelar, af hvilka
den ena skildrar Henrik-Göran Silfverstååhls
barndom, den andra hans tidigare
mannaålder. Med afbrott för ett tiotal år
upptar den senare den i den förra gifna
karaktäristiken, och personlighetens enhet
sammansluter bokens till skilda omgifningar
förlagda delar. Vi ha redan påpekat
likheten mellan denna och föregående roman;
det är icke bara namnet som deras båda
hjältar ha gemensamt. Händelserna utspelas
under Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs
dagar, och som bakgrund tecknar författaren
de politiska konspirationerna under den
förres och det olyckliga pommerska
kriget under den senares regering. Splitet
inom landet pä Gustaf III:s tid sträcker
sig till den Silfverstååhlska släkten, inom
hvilken den skiljer son och far. Under
sådana förhållanden växer Henrik-Göran
upp, och misshälligheterna inom hans familj
utöfva sitt inflytande på hans barndom.
Med det drömlynne, som redan tidigt är
honom eget, dras han från sin ytlige,
rationalistiskt sinnade fader till farfadern,
som skiljer sig från honom äfven genom
sin mystiska religionsuppfattning. Denna
har liksom ett stöd i en heligt besatt
tor-parflicka, som fjättrad till sjuksängen
umgås med Jesus och änglarna och talar med
tungor, en bland dessa patologiskt visionära
kvinnor, som i alla tider funnits bland
allmogen. Henne får nu Henrik-Göran se,
och hon blir för honom en uppenbarelse,
som djupt griper hans barnafantasi. I en
något spänd seen få vi bevittna, hur hon
fyller hans sinnen med den söta
musiken af sin apokalyptiska svada och viger
honom till sin riddare S:t Georg. Som den
sjuka är ett förargelsens tecken för
högvördiga prästerskapet, anställer biskopen
själf, den bekante Jacob Axelsson Lindblom,
förhör med henne och hennes omgifning
för att utdrifva djäfvulen, och vi ställas med
denna seen inför en ganska intressant och
historiskt trovärdig tidsbild. Ett bref, som
biskopen skrifver till sin vän Konglig
Sekreteraren Carl Gustaf Leopoldt, visar hur
höjd han var öfver de fördomar, hvilka
han i kraft af sitt ämbete måste tjäna.
Slutet på förhöret blir, att den förskrämda
flickan tar sig af daga med en dolk, som
hennes lilla riddare gifvit henne, och i dennes
närvaro. Vi förstå, att det intryck han
mottar af denna händelse måste bli
outplånligt. Efter åtskilliga år träffar han en
annan Lisbetta under sin militära
tjänstgöring i Pommern. Det är en tysk
adelsfröken af djup och stilla skönhet, som
lefver i ett slags andligt slafveri hos
släktingar, hvilka tillsammans med sina råa
vänner pina och kränka henne. Här får
S:t Georg ett tacksamt tillfälle att pröfva
sitt svärd. Ehuru jungfrun afvisar hans
ridderliga deltagande, som redan är
blandadt med svärmeri, smädar han den värsta
af hennes förtryckare och nedlägger honom
i den därpå följande duellen. Sedan han
alltmer röjt sitt upphöjda sinnelag, slår äfven
hennes kärlek ut i blom, och han kan
hemföra henne som sin brud. Han öfverger
som nämndt krigaryrket och blir präst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
