Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
509
Hvad beträffar framställningssätt och
stil, gäller i stort sedt om denna bok
detsamma som om den föregående. Den får
ett särskildt värde genom de tidsskildringar
den innehåller, uppenbarligen byggda på
omsorgsfulla studier. Man har nöje af
beskrifningen på landsbygden och lifvet där
på Gustaf III:s tid, och i det pommerska
kriget med dess planlöshet skänker författaren
en sorgligt sann inblick. Däremot är
människoskildringen föga gifvande; krönikan
breder sig för mycket på personstudiets
bekostnad. Damen med det högtidliga och
ständigt utskrifna namnet Margarethe von
der Aue genannt Steinthai står för minnet
endast som en obestämdt romantisk figur,
ett ädelt offer och en olycklig hjältinna,
som slutligen finner sin befriare. I fråga
om Henrik-Göran Silfverstååhl kunde man
kanske säga, att han litet för mycket
lefver på sin utkorelse.
Ingendera af Lidmans här anmälda
böcker kan betecknas som något betydande
arbete. Men de ha karaktär och stil, och
deras författare är mera betydande än de,
ett godt varsel för framtiden.
Sigfrid Siwertz hör till de få svenska
författare, som kunna skrifva goda
noveller. Han har intresse för den
psykologiska situationen, och han förstår konsten
att gifva rundning och relief åt det stoff,
han behandlar. Därtill kommer, att han
är en säker stilkonstnär; hans prosa är på
en gång fast och smidig, med ett lätt
färgskimmer och en fin stämningston öfver sitt
klara flöde. Den erinrar mången gång om
den kristallinska formen i den franska
språkkonsten. Han har därjämte en påtaglig
intellektuell läggning och vill gärna i sina
noveller gjuta tankar i bild. Ett friskt
natursinne håller hans reflexion, som för
öfrigt aldrig bryter gränserna för ett artistiskt
framställningssätt, i lycklig jämvikt. Man
märker hos honom ett drag af
besinningsfull måtta, som, isynnerhet då starkare
upp-lefvelser och betvingande inspiration saknas,
gör skildringen en smula tunn och blek.
Det patetiska anslaget ligger icke för hans
hand — och intet fel i det! — istället är det
idyllen som följer honom, i hans skämt och
hans vemod, på hans vandringar på
verklighetens mark och hans resor i fantasiens rike.
Idyllen förenar de båda hufvud
berättelserna i hans sista bok, Ämbetsmän på äfven-
tyr, så olika de än inbördes äro till stoff och
stämning, förfinar i den ena, »Svin i
Ollonskog», med en strimma af poesi den komiska
burlesken och ger i den andra något af
värme och behag åt bafs- och
vildmarksmålningen. »Svin i Ollonskog» är en kvickt
och friskt berättad historia om ett
oförmodadt och obehagligt äfventyr, hvari ett par
ämbetsmän bli invecklade en sommarnatt
i Stockholm. De ha med sitt kotteri haft
en animerad supé, vid hvilken särskildt
byråchefen i ecklesiastikdepartementet, en typ
af svällande frodig och rödmosig svensk
borgerlighet med oförbränneligt humör och
myndig svada, har pläderat för
sedligheten bland bröderna, men sommarnatten
med dess stämning, förhöjd af många supar,
är vådlig äfven för den ståndaktigaste.
»Det var Stockholms trolska sommarnatt»,
skrifver Siwertz, som målar med fin poetisk
färg, »stilla, utan tända lyktor, med en
grön akvariestämning, där sena, skugglika
vandrare döko fram ur intet och hvita
kjolar skymtade med svag fosforescens som
lysved under granar. Det var en genom
öppna tullar sakta insmugen skogstystnad,
gjord för möten och hviskningar, endast
då och då störd af de plötsligt framsusande
bilarna, hvilka skrämde som elaka vidunder
i någon saga.» På Djurgården susar
Bell-manssången de båda herrarna till mötes ur
löfverket, och när hvita kjolar skymta på
vägen är det slut med deras dygd. Det
bär i väg till byråchefens af familjen för
sommarnöjet utrymda våning, där de under
sömnen bli bestulna af flickorna; de sätta
efter dem i bil, komma i krakel med
polisen och bli inburade, en malheur som
snart uppklaras, fastän skammen är kvar.
Det är ju ett fult snedsprång, de båda
vännerna begått, men onekligen under
förmildrande omständigheter, ty när hjärtat
flyter öfver blir köttet så svagt, och
dygden och lasten ligga hvarandra så nära.
Historien är uppsluppen och lindrigt
skabrös, men när ett vågadt ämne
framställes roligt och kvickt, d. v. s. intelligent,
måste själfva anständighetskänslan skratta.
För vår Herre är endast dumheten syndig.
Med sin eleganta realism är denna
berättelse i stil med åtskilliga noveller af samma
glada genres mästare, Guy de Maupassant.
Jag förbigår mellanberättelsen, som har
mindre intresse oaktadt vissa humoristiska
ansatser, för att ett ögonblick stanna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
