Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konstutställningen i Malmö. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTUTSTÄLLNINGEN I MALMÖ
543
Tyskland. Bättre väld och hängd än
någon af de andra utställningarna och
med en smak, som utom Tyskland man
ytterst sällan hittar på utställningar, är
denna afdelning också hedrande för
Oscar Björck, som här genom val och
anordning aflagt sitt, om jag så får säga,
utställningstekniska mästarprof.
Man har tagit med till och med en
tafla af den 1880 aflidne feuerbach,
och härigenom omspänner utställningen
omkring fyrtio år, ehuru det allra mesta
är tillkommet efter år 1900. Det
enhetliga och på en visserligen kort men i
stället fast tradition byggande, som
utmärker dansk konst, finnes ej i den tyska.
Men omväxling saknas icke, och den
sista anmärkningen man kan göra mot
den tyska konsten är nationell
afstängd-het. Tysklands i min tanke främsta
moderna kostnärer, Menzel och Leibl, ha
öst mycket ur franska brunnar, om också
den senare väl närmast hör ihop med
Holbein. Antikens ämnessfär har i
hundratals olika former behandlats sedan den
antika konstens död. Då det gäller det
sista uttrycket är väl Gustave Moreau
med sina taflor fyllda af hellenistisk
världssmärta, en fortsättning på linjen
Ingres—Chassérieau, den mest förfinade.
Trots den stiliserade formen äro Burne
Jones’ Hellasbilder för vekliga och söta,
Böcklin och Stuck, af hvilka särdeles
den förste prisats i höga toner af den
tyska konstkritiken, ha en blandning af
sötaktighet och brutalitet och något af
bengalisk eld-kolorit, som gör bägge
deras taflor bra sällan riktigt
tillfredsställande, hur fantasieggande de än må vara.
En egendomlig ställning mellan
fantasimålning och realism utmärker den 1887
aflidne, på senare tiden så högt skattade
Hans von Marées. Äro hans klassiska
ynglingar och jungfrur litet dvalbenta,
så visar han i stället i sin
färgpåläggning då det gäller soldatbilderna och
fäktare. staty i brons af
hugo lederer.
porträtten en förvånande kraft och
friskhet. Menzel († 1905) hann med att bli
nittioårig, men ej att blifva gammalmodig,
och hvarför begrep man genom att gå
igenom de 46 af lif gnistrande gouacher
och teckningar, som utställdes i Malmö.
Den tyska fantasikonsten, som under
1890-talet af den bästa tyska konstkritiken
sattes i högsätet, har nu fått till efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
