Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsche och kriget. Af Elisabeth Förster-Nietzsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH KRIGET
555
af meningsskiljaktigheter, och dess
förnämsta ledare äro alltid af olika åsikt.»
»Visst inte», svarade fransmannen, »se
bara på era två förnämsta ledare,
Bismarck är Nietzsche i kyrassierstöflar,
och Nietzsche med sin lära om viljan
till makt som lifvets grundprincip är
Bismarck i professorsrock.»
Min bror sade en gång: »Tysken är
storartad som krigare och vördnadsvärd
såsom den från världen tillbakadragne
lärde, men för öfrigt är han ganska
ledsam.» Och vi måste verkligen erkänna
det, mina vänner, i fredstid är tysken
vanligen t. o. m. alldeles oerhördt
ledsam med sin tygellösa njutningslystnad
och sitt småsinta gnat, och min bror
hade nog inte orätt, då han gaf tyskarna
det rådet att älska den korta freden
mer än den långa. Det är som om de
hopade krafterna inte kunde finna
lämpligt utlopp under den långa fredstiden
och därför måste rasa mot hvarandra,
ofta tyvärr på verkligt löjligt sätt. Man
torde t. ex. erinra sig de otroligt
dåraktiga angreppen mot Krupp under förra
året, hvilka af själfva fransmännen
betecknades med det enda ordet: »Ridicule,
ridicule.» Men så kom kriget! Allt är
som förvandladt, namnet Krupp t. ex.
nämns med hänryckning och största
förtroende. Allt löjligt och småaktigt har
försvunnit ur den tyska själen, nu
framträda blott dess högsta och bästa
egenskaper. Man skulle bara ha sett tågen
med vår härliga tyska ungdom, när den
drog ut till strid. Jag kom härvid alltid
att tänka på Schillers ord, fast de ju
egentligen ha en helt annan mening:
»Och det unga skördefolket flyger fram
till dans.» Ja, som till fest flögo de,
med ögonen lysande af hjältemod och
segerlust, ett långt, långt järnvägståg
Och fru Förster-Nietzsche tillfogar, att o
andlig och kroppslig hälsa, han oaktadt sina sj
med sachsare, bara socialdemokrater,
som man från trovärdigt håll sade mig,
men så uppfyllda af den mest strålande
hänryckning och fosterlandskärlek, att jag
nästan skulle kunna tro att
socialdemokraterna efter kriget få lof att förvandla
sina organisationer till blott och bart
krigarföreningar: Tysken har soldatblod
i ådrorna, hvilket parti han än må
tillhöra, och detta soldatblod gör sig
gällande, när fosterlandet är i fara. — Jag
kommer ihåg en sommarafton i Basel,
när min bror och jag åhörde en
välsko-lad gossekör, som sjöng patriotiska
sånger. En af dessa hette, om jag minns
rätt, »Blixtrande svärd», och däri
förekom ett djupt gripande och musikaliskt
mycket vackert uttryckt tillrop:
Fosterland. Gossarna sjöngo det med
hänförelse. »Fosterland är allt något helt
annat än ståt», sade min bror sakta.
Nu finns det ju redan pessimistiska
själar, hvilka efter 1870 års erfarenheter
med ängslan fråga sig, om Tyskland
skall kunna bära den fullständiga seger,
på hvilken vi alla tro, utan att förlora
sina värdefullaste egenskaper, t. ex.
rättvisa och billighet mot fiender. Som
trösteord med afseende på den
kommande freden skulle jag därför vilja
upprepa hvad min bror sade till friherre
von Gersdorfif, ett ord som gäller lika
mycket nu som efter kriget 1870—71:
»Nu mana nya plikter: och om Ett äfven
under freden skall bli oss åter från den
vilda krigsleken, så är det den
hjältemodiga och tillika måttfulla anda, som
jag till min öfverraskning, lik en skön
och oväntad upptäckt, funnit i vår här,
en frisk och kraftig anda, full af
gammal germansk hälsa. Den är något att
bygga på; vi våga åter hoppas. Vår
tyska mission är ännu inte fullbordad!»
hennes broder lefvat nu och befunnit sig vid
tio år utan tvifvel skulle hafva dragit med i fält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
