- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugutredje årgången. 1914 /
559

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Isländsk novellistik. Af Rolf Nordenstreng. II. Gestur Pálsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROLF NORDENSTRENG

559

och taket. Så hördes dunkar och
skrapning, så det brakade i hvar bjälke. Det
var som om en hud fylld med sten hade
dragits nedför taket. Strax efteråt hördes
ett dånande slag på dörren, och så slag
på slag. Sigurd kände hur han skalf af
frossa, och äfven hästen darrade och
tryckte sig tätare intill honom. Slagen
på dörren hördes då och då, men svagare
och med längre och längre mellanrum,
och slutligen upphörde de helt och hållet.
Då gled Sigurd ner från lafven, tog sin
häst om halsen, klappade den tills den
blef lugnare, ledde bort den till andra ändan
af hyddan och lade sig ner där med hästen
vid sin sida. Så lågo de där, mannen
och hästen, båda tillsammans som bröder,
hela resten af natten, båda lika rädda och
båda lika glada att ha en lefvande varelse
hos sig denna fasans natt.

När Sigurd så tyckte det dagades, steg
han upp och öppnade dörren. Då såg
han, att en man låg på sidan utanför, med
ansiktet mot dörren och halft öfversnöad.
Han kastade bara en hastig blick på
honom. Han kände dessa anletsdrag
alltför väl, fastän de nu voro något bleknade.
Det var hans bror Einar. Einar hade
icke haft någon ro, då Sigurd gifvit sig i
väg. Han skyndade efter honom, men
nådde honom icke förrän nu och på detta
sätt. Det var han som gått längs drifvan
upp på taket, känt igen hyddan och
försökt komma in. Men det lyckades icke,
och därför låg han nu liflös där.

Dagen därpå kom Sigurd hem till sin
mor, gråhårig och med broderns lik i
famnen. Hon lade sig till sängs, låg hela
vintern och dog om våren.

Sigurd sålde gården och kreaturen,
köpte sig en stuga vid handelsplatsen och
ägnade sig uteslutande åt fisket. Han var
sluten och fåordig, men den duktigaste
sjömannen i trakten. Bäst till mods var
han alltid ute på sjön i hårdt väder, när
han satt vid styret på sin åttaårade
båt »Vagn». Då kunde det t. o. m. hända,
att han slängde ett skämtsamt ord till sina
matroser. När han var i land, var han
dyster och oåtkomlig och började snart
hålla till på krogen allt oftare och oftare,
utan att dock dricka sig full. Så blef
han utnämnd till lots i den lilla köpingen
och skötte sin tjänst samvetsgrant och
öfverlägset väl. Men med tiden började

han dricka mer och mer och blef ofta
full, likväl utan att öppna munnen mer än
för att beställa. Han bara drack tills han
somnade.

En dag, många år senare, då Sigurd
likt många andra var ute på fiske, bröt
ett våldsamt oväder lös. De flesta båtar
lyckades dock nå land innan stormen
nått sin höjdpunkt, utom Sigurds och
några få andra. Sigurd gjorde ej ens ett
försök att styra mot hamnen. Först när
alla de andra voro lyckligt i land, vände
han ; och då var sjön så svår och vädret
så hvasst, att ingen visste sig ha varit ute
i något liknande. Men Sigurd båtsman
var vid styret mycket för mer än andra
män, och aldrig tyckte matroserna han
hade styrt så öfverlägset väl som den
dagen. Men just som han kommit in
bland bränningarna framför landningsplatsen
sågo matroserna honom stirra i vågorna,
och det var som om hans anletsdrag
stelnat, och så ropade han: »Einar, Einar!»
Så sprang han upp från styret — och då
stjälpte båten. Två af matroserna blefvo
räddade, men Sigurd och alla de öfriga
omkommo.

Referatet här ofvan ger endast ett blekt
begrepp om författarens lefvande
skildringskonst och ett ändå svagare om hans
stil; det starka sammandraget har gjort
det omöjligt att mer än i ringa mån följa
originalets uttryckssätt; men handlingens
kärna har likväl kommit fram.

På satiren kommer Gestur Pålsson åter
in i sagan om Hans Vöggur, den gamle
halft vanskaplige vattenbäraren i Reykjavik,
som ingen bryr sig om, förrän han i tre
dagars tid uteblifvit med vattnet och
hittats liggande död i sin stuga. Då tala
alla, i synnerhet fruarna, om hans
förtjänster, och det är t. o. m. tal om en
penninginsamling för att bekosta hans
begrafning; men ingen vill göra början, ty
det skulle ju se ut som om man ville pråla
med sina goda gärningar. Emellertid
finner man i stugan en penningsumma, som
gamle Hans skrapat ihop, och som räcker
till en hederlig begrafning. Då talar en
af fruarna om, att hon haft pengar redo
för att bekosta begrafningen, men velat
vänta för att se, hvad andra gjorde, och
så öfverraska dem med hela summan; men
nu var det ju obehöfligt. Och några
månader senare, på våren, talar en annan fru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0611.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free