Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
ELLEN KEY
Snart voro äfven Anna Geete-Hamilton
och Urban v. Feilitzen — som afled 14
sept. 1913 — bland dessa döda, som lefva.
II.
Hemmet på Löfvingsborg var ej
endast en af den äkta lefnadskonstens sköna
skapelser utan äfven ett stycke lefvande
kulturhistoria, en historia från
»guldålderns» tidskede. Ett ställe där alla goda
minnen, all ädel tradition med ömhet
vårdades, men där den nya tidens
kulturvinningar och verk icke möttes af
gammalfolks annars så vanliga sidvördnad.
Robinsons ord om ungdomsvännen
Johan Nordenfalk såsom »en af de få
hvilka lyckas rädda under de grå håren
sin ungdoms lifsinstinkter, dessa få hvilka
man erkänner såsom de företrädesvis ädla
och naturliga, de ende allt framgent fullt
och rikt lefvande», dessa ord kunde
varit sagda om Robinson själf, när — utan
föregående sjukdom eller aftynande —
hans hjärta upphörde att slå.
* *
*
Likt sin namne hade Robinson med
stor egen möda måst skapa sina
verktyg och vapen, en möda som den s. k.
lärda bildningsvägen plägar förkorta. Men
till gengäld var han ohämmad af den
egenarten ofta tyngande rustning, som
en regelrätt skol- och universitetsbildning
smider.
Bakom det något omständliga
skrif-sättet med dess många utvikningar låg
behofvet att vara genomskinligt redbar.
Han hade ej samvete att säga mer,
ej heller mindre än hvad han själf
upplefvat i och genom det ämne han
behandlade. Dessa för redlighetens skull
inskjutna mellanmeningar och förbehåll
gjorde ofta framställningen tung. Det
var emellertid ej endast svagheter utan
i lika grad företräden som hindrade
honom att bli en författare för flertalet.
Inlärda satser, fastslagna dogmer,
kotterimeningar, partisynpunkter fingo aldrig
hemortsrätt på Robinsons ö. En barna.
ren, kristallklar öppenhet för intryck
gjorde honom till en villig och vaken
slagruteman. Men han var äfven en
sof-rare, som spjutrakt fann det värdefulla.
Då intet sådant stod att finna, ägde han
en stor, lugnt undanfejande åtbörd.
Var verket af blandadt värde, då kräfde
den moral, han som granskare efterlefde,
att han skulle framhålla allt godt hos
den han ogillade lika ärligt som felen
hos den han beundrade. Att bruka
näbb och klor syntes honom vara ett
icke människovärdigt stridssätt. Och
ingen af dem, han rört vid, behöll ärr
efter något sår.
Dessa drag göra honom till en
föregångsman inom den kritiska riktning,
som sträfvar att förstå de skapande i
stället för att skolmästra dem. Thorilds
kraf: att för granskaren allt i verket
måste gälla hvad det, enligt sitt eget
väsen, kan gälla, har aldrig fyllts bättre
af någon granskare, som tillika — och
så gjorde Robinson — fullt ut brukat
sin rätt att urskilja och värdesätta.
III.
Robinson skildrar sig själf i och
genom några rader, han skref om Johan
Nordenfalk:1
Han tillhörde en idealistiskt ömtålig
generation. Minnesglansen kring så månget stort
namn ur några föregående släktled hade i de
dagarnas ynglingakrets bragt upp fordringarna
på oss själfva kanske något högre än för
flertalet varit det fullt önskvärda. Vi voro en
bragd- och snilledyrkande tids senfödda, för
hvilka så att säga luftlagret hunnit bli allt för
subtilt uttunnadt och dem ännu ej själftillit — och
växlarna på något slags radikalt ny framtid —
1 Ord och Bild, io:e årgången. Från och
med första till och med nittonde årgången har
Robinson i Ord och Bild bidragit med smärre
uppsatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0622.html
