Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
ELLEN KEY
meningsutbytena äfven hos Robinson
ett personligt tankeafgörande i fråga
om den lära, som han alltid tillerkände
lif och makten att förläna lif. Det
blef inom det religiösa området
Robinson började sitt tankerika
författarskap. De tidigaste försöken på detta
område framkallades af följande
anledning:
En af hans, i prästämbetet inträdda,
unga vänner var en tid tyngd af arbete
och andlig oro. Robinson skref då åt
honom några predikoutkast, som vittna
om i hvilken grad
löjtnanten-»hjälppräs-ten» var en sökare af väsentligheter.
Slutligen sammanfattade han sina tankar om
tidens religiösa brytningar i en större
afhandling, som han underställde Viktor
Rydbergs omdöme. Dennes svar har
intresse för bilden af såväl brefskrifvaren
som mottagaren, hvarför det här delvis
anföres, ehuru det gäller en aldrig tryckt
skrift. I brefvet — från 1878 —
säger Viktor Rydberg:
»Det är länge sedan jag läst ett arbete
så tankedigert, så eggande till
tankeverksamhet hos läsaren och så vittnande om historisk
blick» ...
Rydberg betonar det sällsynta i att som
här finna »stridsmannens värme parad med
stridsdomarens oväld i bedömandet af de olika
meningsflockarnas sträfvanden, och sällspord är
icke mindre den snillets förmåga Ni flerastädes
ådagalägger att i kärnfulla satser och träffande
bilder klargöra innehållet i långa tankeserier».
Rydberg säger sig ha blifvit »öfverraskad dels
af många nya tankar, dels af den hjärtegripande
formulering gamla satser erhållit».
Han samstämmer med Robinson däri
att alla krafter — »konservativa,
framåtsträfvande och framåtstormande» — i sitt
historiska samspel betinga utvecklingen,
m. a. o. »den fortsatta uppenbarelsen» . . .
Han menar, som Robinson, att »den gamla
teologiska skolan kunde inta en bredare
plats, en tryggare hållning, men att denna
skola innebar faror för de oändligt väx-
lande och hvar för sig berättigade
individerna». Och slutligen lofordar
Rydberg hos Robinson att han icke
bemödat sig om den oväld, som i allt skeende
ser en historisk nödvändighet och
därför äfven något historiskt berättigadt.
Robinson drog tvärtom »en bestämd
gränslinje mellan det ärligt trodda och
förkunnade — hvari den verkliga
uppenbarelsen ligger — och det, hvarigenom
denna uppenbarelse grumlats genom vår
mänskliga själfviskhet, yppande sig i
klassintressen och maktlystnad.»
Rydberg glädes att Robinson sålunda »skilt
mellan det nödvändiga i högre mening
och det oundvikliga i lägre». Som
väsentliga tankar framhöll han slutligen två
Robinsons yttranden, det ena
konservativt, det andra radikalt:
*Den enskilde har att lära sig att
anspråkslöst invänta sina bröder» — en
sanning, Viktor Rydberg önskade »dagligt
inskärpa under den då pågående
politiska striden mellan herremän och
bönder» — och det ännu tankerikare ordet:
» Vore denna tid upprörd ända till
botten, då vore hjälpen ej långt borta.»
Under inflytande af den nyare
religionsforskningen och utvecklingsläran
ändrades Robinsons uppfattning af
kristendomen, ej endast så till vida som han
allt klarare insåg motsatsen mellan Kristi
religion och den kristna religionen
sådan kyrkorna gestaltat den, utan äfven
så att han upphörde att anse
kristendomen såsom religionsbehofvets enda
slutgiltiga svar. Medan han 1877 och 1878
(i Sanningsökaren) ännu häfdat, att Jesus
var idealmänniskan — den föregångare,
som genom att vara sin karaktär trogen in
i döden återförenade Gud med
människorna och människorna med Gud — skref
Robinson 1896 en redogörelse för
Religionsmötet i Chicago, en varmt
sympatisk framställning, som visar att hans
utveckling nu — och redan långt tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
