Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
571
en början hafva framkallat okvinnlighet, hvars
betecknande drag är den osjälfständighet, som
gör att kvinnorna ej vilja blifva sig själfva, nu
när allt synes bjuda dem denna ära. Mannen
och kvinnan ha olika maktområden: han skall
öfvervinna lifvet, hon afvinna det dess håfvor;
lifvet är anlagdt så, att båda dessa förmågor
äro lika nödvändiga. Kvinnans inflytande på
mänsklighetens uppfostran har, ehuru oftast
medelbart, varit af den mest ingripande betydelse,
så länge hon varit sin kvinnliga uppgift trogen.
Verkligheten låter sig icke våldföras, och den
historiska människan är man och kvinna.
Hemligheten med kvinnans makt öfver
mannen betecknas därmed, att han anar, det
hon har jordens lycka att bortskänka i sin
person; att hvad kvinnan renast bär inom sig,
kvinnligheten själf, är hamnen för mannens
längtan; att han af kvinnan får det intryck,
som förde hon i sin person ett hem med sig.
Och tanken på ett hem är för mannen
anknytningspunkten med hans första religiösa intryck i
lifvet. Onatur är det, då kvinnan blir okvinnlig,
vare sig genom oblyghetens eller pryderiets
själf-förnekelse. — Dessa begrepp, liksom alla andra
med hvilka förf. rör sig, tagas i mycket djupare
mening än som vanligen tillägges dem:
okvinnlighet liksom omanlighet är enligt Robinson
för-nekelse af själfva den naturbestämning, i hvilken
man blifvit skapad. Det fjärde och sjätte budet,
föräldravördnadens och kyskhetens, bygga
tillhopa den borg, hvarifrån kvinnan är kallad att
utöfva sin egendomliga, oemotståndligt sig
vidgande makt: de bygga familjen.
Sammanlefna-den i familjen kan ej äga rum utan ett
allvarsamt själsarbete. Och detta är, hvad makarna
angår, att tillgodogöra sig hvarandras andliga
innehåll. Hvarje människa har en afvigsida,
och sedd därifrån är hon ur stånd till
utveckling. Men hon har också en rätsida; sedd från
denna växer hon i individualitet, emedan den
sidan just är den verklighet, hon i skapelsen
fick. Hemmets uppgift är att hjälpa en hvar
af dess medlemmar att framstå från sin rätsida.
De makar, som icke ömsesidigt göra detta, äro
hvarandra otrogna; en hustrus otrohet begynner,
när det blir henne möjligt att, rörande sitt eget
handlingssätt, en enda gång i ett enda fall, i
fråga om sin man kunna tänka: »Jaså det var
ingen annan än han — då kan det just göra
det samma. >
Mannen når ej full humanitet annat än i
sammanhang med samhället. Dettas uppfostrande
inverkan är för kvinnan mindre väsentlig. Hon
saknar den abstraktionsförmåga, som är man-
nens styrka, han tilldanar, hon uppdagar. Till
följd af dessa skiljaktigheter blir målet för
kvinnlighetens uppgift det, som uttalas i orden,
att de saktmodige skola besitta jorden. Och
denna uppgift står i samband med de gamla
föreställningarna, som åt hennes egendomliga
väsen gifvit begränsning, fullhet, naturlig
lifs-värme, fängslande enkelhet. Genom
manlighetens oeh kvinnlighetens motsatser får lifvet
en större rörlighet. Robinson visar hvad denna
kvinnliga makt betyder för samhällskretsar
och sällskapslif; huru okvinnligheten drifver
hemkänslan ur världen, den känsla, som just
är det innehåll, samhällsin-ättningarna äro till
för att värna, och hvilket af kvinnan allena kan
förstöras. Kvinnan, vuxen att välja, skall af
seden och rätten i samhället erhålla samma
valfrihet som mannen; det mänskliga
uppfost-ringsarbetet skall härigenom främjas, men den
ledande tanken vid detta val bör vara, att det
ej är hvad kvinnan kan göra lika bra som
mannen, utan hvad hon kan göra bättre än
han, som hon bör fullkomnas till att kunna
göra. I sammanhang med rörelseprincipen
erinrar förf. äfven att ehuru de tyst bärande
krafterna i mänskligheten, hvilkas rätt förf.
egentligen velat häfda, blifva sig lika från släkte till
släkte, så växlar dock den kvinnliga uppgiften
med afseende på de yttre förhållandena: allt
måste tagas med i räkningen. Snillet, när det
finnes hos kvinnan, måste gifva henne en ny
maktutvidgning; att detta af vår tid allt
oemot-ståndligare erkännes bildar epok i
mänsklighetens historia. Hvarje skapad varelse har
sin gräns att utfylla: detta är sällhet, att
öfverskrida gränsen är olycka. En kvinna, som
erhållit snillets gåfva, har den dubbla uppgiften
att förena hemmets och snillets lifsgärning, och
lyckas hon, då blir hennes tillvaro en af de ädlaste
tillvarelseformer jordelifvet har att uppvisa. Hvad
kvinnans snille på konstens, litteraturens,
vetenskapens och statskonstens områden kan uträtta,
vet man ännu ej, ty denna hennes historia är
helt ung. Men så mycket kan redan
fastställas, att den kvinna, som utan snille kastar
sig in på dessa områden, blir okvinnlig, lika
visst som mannen i saknad af samma
förutsättning blir omanlig.
Kvinnans lifsuppgift är ej förfelad, om hon
ej som maka och mor bildat ett hem. Men
den är det, om hon ej förökat världens skatt
af lycka, äkta mänsklighet, godhet. Formeln
för den verkliga sällhetens ernående är att
arbeta på andras lycka. Detta är för en kvinna
enda sättet att vara en lefvande människa, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
