Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
575
begåfning, skrymteri, hämndtörst, hat,
kanske verka söndersprängande på
samhällslifvet.»
Medan Strindberg och hans manliga
eftergalare ännu i dag ringaktande
bedöma kvinnors verk, öfvade Robinson
en lika ridderlig rättvisa mot deras som
mot männens. Han menade att redan
tvenne kvinnliga diktare — George Sand
och George Eliot — för alltid besegrat
den fördomen att kvinnan skulle vara
oförmögen att själf omedelbart sprida
upplysning inom den tänkande världen.
Han skrifver med värme om A. Ch.
Lefflers, Magdalene Thoresens och Alfhild
Agrells berättarkonst, om Helene
Nybloms lyrik. Ernst Ahlgren behandlade
han oftast.
»Fru Marianne» — kyligt bemött i
Politiken, en motgång, som tog Ernst
Ahlgren hårdt — blef af Robinson
högt skattad ur estetisk som etisk
synpunkt. Efter Ernst Ahlgrens död
återkom han flera gånger till henne, hvars
»klarögda, grannlaga leende» han fann
alltför sällsynt i Sverige, i synnerhet
under 1880-talet.
Han prisar hennes »aldrig hårdhändta,
nej moderligt lifsvårdande ömhet om
sina komiska modellers rätt till egen,
oförkränkt tillvaro»;, han älskar hennes
fina humor, som »flyter mjukt likt
solvärmens lopp genom de diktade
gestalterna». I Ernst Ahlgren såg Robinson
1880-talets äkta verklighetsdiktare, den
enda som »helt fri från partitagande
endast ville skildra lifvet så helt, så ömt,
så sant som hon såg det».
Vid Selma Lagerlöfs framträdande
hälsade Robinson också henne med den
varmaste uppskattning. Sä framgår det
ur hennes svar på hans lyckönskande
bref. Sedan hon först sagt sig vara stolt
och glad öfver bifallet från Robinson»
som — genom sina tankar, af hvilka
flera voro lefvande i henne — varit med
om att uppfostra och utbilda henne,
uttalar hon sin förvåning öfver att han
redan för så länge sedan (som hans bref
angaf) »haft ögonen öppna för Värmlands
romantik». Och hon fortsätter — med
ord, som alldeles sätta pricken på i’t i
fråga om det hos åttiotalet, som
nittiotalet med rätt klandrade:
Våra författare synas mig allt för mycket
betrakta svenskarne som ett folk af
hvardags-människor. Det jag tyckt mest om hos de
gamla och hos folket i min hembygd är att
de alltid voro i stånd att se på lifvet och på
sig själfva som om det var ett härligt
kungarike, där de voro mycket högt uppsatta män.
Ja, och så ville jag insvepa hela vårt land i en
sådan där värmländsk romantisk slöja........
Tror Ni ej det kunde lyckas att göra våra
författare mera nationella, jag menar så att deras
dikter som Bellmans bli riktiga utslag af
folklynnet? ...... Jag vet att jag själf lyckades
just genom att vara nationell. Jag längtar så
mycket efter stor svensk konst.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
