Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
581
Diktarens skisser och etyder af allting rimligt
och orimligt höra till förarbetena. Med dem ha
vi andra ingenting att skaffa. Men det har
numera kommit på modet hos s. k. diktare, detta
åtminstone i mitt tycke outhärdliga själfsvåld,
att låta trycka allt; att skicka förläggaren alla
sina små konceptböcker och sedan narra oss
menlösa läsare att tro detta bric-à-brac vara
skaldeverk.
Likaså inlade Robinson en gensaga
mot den på 1880-talet började grofhet
i uttryckssättet, hvilken aflöst de forna
onödiga omskrifningarna. »När
tillfällets allvar kräfver, bör man kunna
säga rent ut, men dessa tillfällen äro
sällsynta». Fortsätter man i den grofva
stilen, skola, menade Robinson, man och
hustru snart nödgas läsa hvar för sig.
Tyvärr en öfverskattning af den kvinnliga
blygsamheten, såsom -— många
kvinnoböcker nu visa!
V.
Efter 1887 slutade Robinsons
produktiva skede. Orsakerna voro dels af inre,
dels af yttre art.
Ett våldsamt anfall af C. D. W. på
grund af en Robinsons artikel i Nordisk
Tidskrift — Kätterier om Tegnér — hade
slutat med en varning till tidskriften att
ej befordra dylikt till trycket!
Detta, i C. D. W:s gängse
vanställ-ningsmanér hållna, anfall besvarades på
Robinsons försynta sätt:
1 egenskap af gammal man, skref han, har
jag berättat för de yngre något om, huru man
i min barndom, då frågan var en brännande,
plägade tala om förhållandet mellan Tegnérs
skaldeverk och samtida stora svenska skalders.
Jag har icke sagt, att de, som gjorde
invändningar mol det Tegnérska enväldet, förnekade
Tegnérs storhet och oemotståndliga behag. Jag
har tvärtom sagt, att de, hvilken stund som
helst, hänfördes af någon bland hans bästa
skapelser, äfven strax efter att hafva talat ifrigt
mot någon af de ofullkomligare, såsom
»Nattvardsbarnen», och efter att haf» a inlagt en
harmsen gensaga mot den glömska, hvari andra
svenska diktares verk samtidigt råkade. Jag har icke
sagt Tegnérs segertåg hafva varit framkonstladt
och oberoende af hans mäktiga natur, utan tvärt
om, att »hvad han ägde, ägde han törhända
på ett mer antikt omedelbart sätt än alla andra
svenska författare»; att när man t. ex. fyrtio år
efteråt åter slår upp Frithiofs saga, så finner man
henne »icke ha på något sätt vissnat, under
det att så mycket annat vissnat»; att skalden
redan som späd yngling uppryckts likt
Ganymedes till de odödlige och där »med egen mun
vidrört den nektar, hvars smak sedan aldrig
förgår utan som gifver åt uttrycksförmågan en
viss allmänfattlig och festlig enkelhet för alla
kommande tillfällen.» Jag har visserligen sagt,
hvad väl mången sagt förut, att lynnesart och
omständigheter »kunde för en stund drifva
Tegnérs estetiska samvete på porten», men att han i
allmänhet behärskade sina medel så som ingen
annan hos oss. Jag har sagt, att hans
undantagsuppgift i samtiden, den »att få
nationalmed-vetandet att blixtlikt glänsa upp», nästan alltid
vållade »något af fyrverkeri i hans diktning»,
men att många bland de af honom uppsända
solarne ännu för oss svenskar »blinka ned på
vår ödsliga stig» och sända oss hälsningar från
ett fantasirikt tidehvarf: att han — kort sagdt
— var en utomordentligt originell diktare, ehuru
ej en profetiskt originell tänkare, så som man
emellanåt påstår.
Robinsons påstående: att Tegnér ej
hade sin styrka i att sätta tankar i rörelse
och att han visserligen idealiserade det
förefintliga, men att framtidens ideal ej
i honom ägde en målsman, detta var
redan då och är nu en stor del af det
bildade Sveriges mening, fast ingen så
frimodigt utsagt den.
Att Robinson understått sig svara
den svenska vitterhetens själfkorade
spiritus rector medförde den följden, att
Robinson af C. D. YV. ånyo behandlades
som en oförskämd skolpojke.
Tidskrifterna blefvo nu ohågade att ta bidrag af
Robinson, som, då han erfor det, drog
sig undan. Mot en så känslig natur
måste C. D. W:s dåd lyckas.
Den tidens mest rättrådige granskare
fick nu alltmer sin plats i skuggan.
När Robinson senare blef
medarbetare i Ord och. Bild, hade han lefvat så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
