Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Alf Wallander. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
CARL G. LAURIN
i några slottsalars hvita väggar, i ett
rum med några få förgyllda möbler, och
där vackra ljusklädda damer drucke te
ur fullt tillfredsställande tekoppar.
Alf Wallander hörde till dem, som
kunde af hjärtat beundra andra
konstnärer. Han njöt med hela sin varelse,
då han förmådde någon af våra bästa
konstnärer att utställa pä
Konstföreningen och underkastade sig en otrolig
möda för att få dem dit. I nödfall
tog han taflan med sig i sin droskbil,
och jag minnes särskildt en gång då
det gällde Liljefors, hur Wallander,
orolig att konstnären skulle ångra sig,
försiktigtvis tog med räftaflan i
järnvägskupén. Det fanns hos honom den
hjärtligaste välvilja för de unga och de yngsta,
hvilka med sina »påbredda smörgåsar»,
som han kallade de modernaste taflorna,
besökte honom på rnornarna på
Konstföreningen för att sälja sina snedögda
och snedmynta flickansikten eller sina
trekantiga äpplen. Han försökte alltid
att se så mycket som möjligt i dem,
och jag har sällan råkat någon så alldeles
fri från partisinne. Ännu på dödsbädden
hade han det varmaste intresse för
artistynglingarnas Parisbref till honom.
I sex år (1905 —1911) bodde
Wallander på Stocksund i sitt vackra, af
Ragnar Ostberg byggda hem. Den
trefliga Gärdsgården var ett äkta
konstnärshem, prydt med värdfolkets händers
verk och med vänners taflor på väggarna
och deras böcker på bokhyllan, där
särskildt vännen von Heidenstams
dedikationsexemplar voro föremål för värdens
stolthet. Alla hans vänner gingo dit,
säkra på att bli mottagna med
öfversvallande gästfrihet, vissa på att
återstoden af dagen och en god del af
natten skulle bli glad. Men hur bra det
var ute på Gärdsgården, för den rastlöst
verksamme mannen blef det till slut
omöjligt att flera gånger om dagen fara
ut och in, om också dessa hans resor
voro fest för hans vänner bland de
med-resande och förkortades genom en
oför-brännelig skämtsamhet och dråpligt
berättade historier. Inkommen till staden
skyndade han till sina många göromål.
Wallander hörde till rätta sortens
arbetare, som med nöje ta på sig besvär,
ej skjuta upp, hugga i med kraft och
godt humör och därför också bli färdiga
i tid. Däremot var han aldrig
arbets-stånkare, om ordet tillåtes.
Jag vet ej hur han var som lärare,
— ty han var det också — på Tekniska
skolan, men jag har anledning tro, att
ungdomen kände, att här fanns en kraft,
som brutit väg för dem och för hvilken
ordet »konsten ut i lifvet» ej var en
affärssak utan något, åt hvilket deras
lärare ägnat både hjärta och hand.
Alf Wallander var af ett manligt
temperament. Det utgick kraft ur
honom, full af arbetsglädje och humor som
han var. Därför var han en af de få
lyckliga, hvilkas ankomst i ett sällskap
hälsades med jubel. Hans
organisatoriska förmåga visade sig också därigenom,
att han ville organisera glädjen, och
säkert är att mången fest ej blifvit så
fulltonig, om han icke i förväg knogat med
öfverraskningar och rolighet. Själf var
han emellertid den största roligheten.
Men han skulle ej varit konstnär, om
han ej ibland hade haft sina stunder af
misströstan och ångest, då han tviflade
på att ha gjort något af värde.
Hans stolthet förbjöd honom dock att
visa någon oro eller ens något missmod.
Han talade gärna, men ogärna om sig
själf. Han talade ej ens med sina
närmaste vänner om sin smärta. Hvarken
mödan eller glädjen ville han vända sig
från ens i det allra sista.
Utställningsfrågor i Konstföreningen, som i många
fall kan få rätt konstintresserade att
gäspa, tog han med största grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
