Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK 273
egen poesis ymniga hufvudström. Man lär
emellertid icke ta fel, om man hos honom
finner spåren af främmande modern dikt;
i detta afseende tillkommer honom kanske
en betydelse, som en gång skall intressera
litteraturhistorien.
Det största värdet i Österlings diktning
ligger i dess skönhetssyn och drömspel.
Det skall icke förnekas, att den luftiga färd,
på hvilken vi följa honom, ibland går genom
töcken, som skymma blicken, och att
konturerna på hans målningar understundom
liksom dallra bort och upplösas. Och vi
tycka kanske någon gång att dikten flyger
så högt, därför att den är så lätt. Skaldens
fantasi är eterisk och har icke djupa rötter
i den jordiska erfarenheten. Denna poesi
är en fjärran spegling från en vid rymd,
en väf af stjärnor och skyar, fäst ofvan det
timliga. Österlings poesi — det stämmer
ju f. ö. väl med dess romantiska kynne —
kan betecknas som verklighetsfrämmande.
Det är sant: fantasin har äfven sin
verklighet, och diktarens lif är framför allt ett
lif i fantasin, men det är gudarnas lif,
skildt från människans empiriska tillvaro.
Lycklig den, som kan höja sig öfver denna!
Men uppvuxen ur den jordiska och
sinnliga tillvaron och närd af dess strid och
sorg, dess oro och sträfvan, blir dock äfven
den fantasi, som omdiktar verkligheten,
bärigare. Österling talar ibland om
djur-hamnen, driften, som lefver i det mörka
djupet af människans väsen; hans egen
genius tycks ha haft lätt, kanske allt för
lätt för att frigöra sig därifrån. Af
brusande lif och hett blod, af passion och
själskamp ger hans diktning i alla
händelser icke någon förnimmelse. Äfven den
storm, i hvilken hans facklor brinna, når
hans öra som suset af en andehviskning.
(Jag behöfver icke särskildt påpeka, att jag
kommenterar efter det intryck, dikterna göra
på mig.)
Hans sista diktsamling, Facklor i
stormen, bekräftar denna uppfattning, fastän
eller just därför att dess ämneskrets ligger
det omedelbara lifvet nära. Själfva ämnet
är nämligen här icke afgörande, ochäfvenom
tilldragelsen bär verklighetens drag, kan den
dock vara väsentligen upplefvad i fantasien.
Särskildt karaktäristisk är den kärlek, han
skildrar: det är den diktande kärleken, det
inbillningsstarka svärmeriet. En dikt som
»Sista ordet» faller, därför att skalden sökt
gifva den en dramatisk verklighetsprägel,
som emellertid icke håller. Så mycket
äktare verkar »När hon låg sjuk», därför att
det är fantasiens band som här förenar
de älskande. En poetisk syn af mystisk
skönhet är dikten »De älskandes dal», som i
en fantasmagori uttrycker kärlekens skumma
längtan. Så djupa ord som dessa får man
här höra:
Sök henne ej på denna ort, ty aldrig
hvarandra finnen I, om hon dig älskar —
och det är tröst i det otröstliga.
Öfver nästan all Österlings erotik ligger
något af det veka svärmeri och det
skuggande vemod, som pläga utmärka den första
kärleken, hvars ande han med fin konst
infångat i dikten »Den första». Det är en
flicka, som talar:
Det blef oss ljufvare än dagens möten
att nattetid få drömma om hvarandra
och säga: »Älskade, när klockan slog
tre slag i tornet, väcktes jag och grät
af tacksamhet, att du fanns till i världen . . .»
och höra svaret: »Älskade, jag väcktes
vid samma timma och jag kände det».
Och såg du morgonen därpå violer,
violer, törda första gång till torgs,
var jag det solsken, som du såg dem i.
Fördjupad är emellertid den erotiska
tonen i »Skuggornas möte», en dikt af tåradt
svårmod och stilla resignerad klagan, och
rent och enkelt stämd i sin innerlighet.
Jag såg i drömmen
min forna kära,
såg henne nalkas
med ögat torrt.
Så blek 1 jag tänkte;
till svar hon smålog:
»Min själ, mitt hjärta
har jag kysst bort».
Som vilsna skuggor
jag såg oss båda —
en suck, en hviskning
och så förbi!
Ej hjälpa kunde
vi mer hvarandra,
blott se och sörja
att det var vi.
En grupp af dikterna skildrar italienska
reseminnen och återger dels erotiska, dels
artistiska impressioner. Hit hör bl. a. den
i denna tidskrift först publicerade,
egentligen mera praktfulla än lödiga »Fantasi vid
ett sydländskt haf». En dikt, benämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
