Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
619
Med förkärlek målar han också ufven eller
ugglan, där den i dyster, trollbunden
ensamhet tronar i toppen af ett träd, och
han gör den till en lefvande symbol för
all naturens, äfven människans, stirrande,
kvalda längtan. Man möter i samlingen
många naturbilder af frisk iakttagelse och
doftande stämning. Delvis utmärkt har han
t. ex. målat månaden augusti med dess
mogna, mot höst sjunkande fägring. Och
hvem motstår illusionen af följande rader:
Genom den blåaste vårnatts svalka
grå ringlar stigen bland markens löf,
— månlyst i vårvintervägens halka
spetsigt slår spåret af älgens klöf.
Hornuggla, kunde din tutande tunga
väcka hans oro och egga hans språng?
Hörde jag nyss honom flåsande sjunga
hjortronmyrarnas höstliga sång.
Ännu en syn- och stämningsväckande strof
kan citeras:
Doften af skvattramstrand!
Bergväggens svartblå stup
ned öfver vassens band
stirrar i tjärnets djup.
Månskärans rofdjurstand
dagningen dolde nyss,
hälsar med solens kyss
älskade ödeland.
I den moderna naturpoesin kan man
lätt särskilja två olika riktningar: den
känslosymboliska och subjektivt omtydande och
den omedelbart och intuitivt realistiskt
skildrande. Den senare framställer mera en
sinnenas än en själens poesi; är poeten
t. ex. jägare, slår han lätt in på denna
riktning; det behöfver icke sägas, att
Johansson tillhör densamma. Naturligtvis är
därför icke hos honom den växelverkan
mellan den yttre världen och det inre lifvet,
hvari all poetisk upplefvelse består, afbruten.
Man märker det t. ex. i hans
framställning af kärleken, som han tolkar som en
yttring af samma naturkraft, som bryter
fram i rofdjursbrunsten. När han som en
ung hedning famnaren kvinna på löfbädden
i det fria, känner han djuranden uppfylla
sitt väsen, och det är honom till sinnes
som sloge han klor i ett rof och drucke
dess blod. Således: inlefvelsen i naturen
finnes här som i den egentliga
stämningspoesien; skillnaden är den, att den här
sker direkt, icke som där med mellanled
af symboler och symbolers symboler.
Fot. Anna Blom. Växjö.
GUSTAF JOHANSSON.
Hvad hans skildring af kärleken för
öfrigt beträffar, märker man, hur han gripits
med af den väldiga våg af lif och jäsning
af safter, som går gencm naturen under
parningstiden och han har också erfarit den
kraft, som från fullmånens ymnighetshorn
utgjuter sig öfver jorden. Månen,
tystnadens ljus och skogens nattlampa, är ju
med sitt smygande sken fullkomligt
samstämd med drifternas eget halfdunkel, och
det är icke underligt, att den primitiva
fruktsamhetsguden tycktes uppenbara sig i
dess daggvätta ljus. Månomstrålad
drömmer skalden om sin första mor, då hon
en gång i skogsförtrollningen mottagit fiöet
till hans eget lif.
Sig själf framställer skalden som ett
slags jägar- och vagabondpoet, lika begifven
på vildt som på flickor. En liknande typ
är den ofta återkommande jägaren Kaja,
en förfallen gubbe med skaldeblod i ådrorna
och vekhet innerst i själen. I den
groteska dikten »Finkel och timotej» — en
afläggare af skalden Vennerbom — kan
man tänka sig, att det är han som stupat
i landsvägskanten och ligger och lallar i
halfgalna drömmar. Hans trajarvisa är en
liten treflig bit, en pigg jägartrall, som
skuttar i väg som haren i snön.
En af samlingens mera framträdande
sånger heter »Balladen om Johanssons», i
hvilket skalden funnit det kraftigaste
uttrycket för den dystert bizarra humor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
