Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
OLOF RABENIUS
äfven på andra ställen framskymtar i
dikterna. Det är ett stycke af tragiskt-trivial
färg, lytt och kraxande som den gamla
korpen, som bevittnar den ynkliga händelsen.
Sitt bohèmelynne visar skalden slutligen
i sitt besjungande af sjömanslifvet, särskildt
lokaliseradt till krogar och jungfruhus.
De hithörande dikterna tilldraga sig
emellertid ringa intresse.
Gustaf Johansson framträder som
naturpoet både i godt och ondt. Ofvan har
tillräckligt talats om den äkta syn och
ingifvelse, som en del af hans dikter
förråda. Ja, känslan är understundom så stark
och smittande, att den öfverskyler de brister,
som vidlåda den poetiska formgifningen.
Jag älskar den poesi, som har lukt af jord
och svalka af friska källor, men konsten
fordrar också sitt och far icke, så
hänsynslöst som här ofta sker, skjutas åt sidan.
Det är sant, att inspirationen ibland med
instinktiv säkerhet finner sin stil, att djupets
flöde liksom väller upp i en naturligt formad
vattenrundel. Men det är icke alltid —
och minst hos Johansson — som det
fulländade uttrycket så lätt infinner sig. Skalden
låter icke sällan pennan löpa som det faller
sig. och »det faller sig» ingalunda alltid
lyckligt. Icke sällan tycker man, att
verserna kröka och sno sig som trädgrenarna
i vildmarken eller skvalpa fram som en bäck
i skogen. Och han gör sig skyldig till
betoningar, som omöjligen kunna försvaras
med rätten af licentia poetica. Likaledes
förekomma orena och vårdslösa rim. Man borde
helst icke tala om de rysligt otympliga och’
uttryckslösa sonetterna — särskildt de som
ingå i gruppen »Albumet» —; också tycks
skalden ha en riktig känsla af att sonetten
är en alltför salongsmässig diktform för att
lämpa sig för hans skogs- och friluftspoesi.
I dess hårda press blir »Milva», jägarvisan,
en söndersmulad blomma.
Gustaf Johansson är en naturlyriker, en
skogssångare och bör också själf uppfatta
sig som sådan. När han i sina dikter
snuddar vid reflexionen, har han icke vidare
framgång, utom då han i densamma söker
fånga sitt eget väsen, såsom i sången »Ur
det dolda», där han samlar sin naturkänsla
i tystnaden, som råder i ett indiskt tempel.
Han sjunger här till sist till den älskade:
Dina frågor, de oförstådda,
sjönko skrämda i dunklet in,
och det anade, eftertrådda
teg för alltid i barmen din.
Blodets sånger, de stora, stumma,
aldrig, älskade, du förstod.
Ur det skumma och i det skumma
rann vårt rödaste hjärteblod.
En eller annan läsare skall kanske vid
denna strof tänka på Karlfeldts »De tysta
sångerna»; möjligt att dikten står i något
inre samband med dessa, men dess
personliga not är dock fullt hörbar.
Johanssons poesi är af betydligt gröfre kaliber än
Karlfeldts, men i dess litet skrofliga och
otuktade grofhet röjer sig just dess
originalitet, och hvem föredrar ej sådan framför
tunn och afslipad efterklang?
Som naturdiktare har Karl-Erik
Forsslund ett lynne, som icke är utan frändskap
med Gustaf Johanssons. Båda ha tagit
bestämmande intryck af nordsvensk natur, och
båda ha realistisk förtrogenhet med
vildmarken. Af dem är Forsslund naturligtvis
den mera kultiverade personligheten, medan
Johansson är den kraftigare poetiska
begåf-ningen. Bohèmens ströfvarhåg och det
vilda jägarlynnet äro emellertid icke
utmärkande för Forsslund. Väl är han en
vandrare och en jägare, men alla stigar
bära till och från hemmet, hvari han lefver
sotn familjefar och forskare. Det är ju
bekant, att Forsslund erfar en lika stark
dragning till den husliga härden som till
ensamheten i skog och mark. Det lilla
häfte Daldikter och vandringsvisor, han
senast utgifvit, väger icke tungt. Den
programmatiska och docerande ton, som
genomgår nästan hela hans författarskap,
inkräktar äfven här på det poetiska värdet,
i och för sig icke särdeles lödigt. Vid
återgifvande af naturstämningar målar han
vanligen för glest och tunt och uppnår
sällan eller aldrig den ordens högflykt, till
hvilken han tydligen syftar. Sin
pantei-stiska känsla kan han dock ge ett så vackert
uttryck som i dikten »Hvadan». Och äfven
vistonen har han i några smärre sånger på
ett rätt lyckadt sätt träffat. Kanske tänker
man dock bland dessa dikter helst tillbaka
på de små bilder han gifvit af ett par
her-bren, lätt fantastiska teckningar, i hvilka
han liksom sinnebildat sin rotfasthet i torfvan
och sin trohet mot hemmet och hembygden.
Äfven i Ernst Ekmans diktning är
kärleken till landet och det landtliga lifvet
ett hufvudmotiv, och äfven för honom är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
