Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK 277
naturen den källa, hvarur han öser kraft
och vederkvickelse i kampen för tillvaron.
Idyllens täppa är den fristad, i hvilken han
helst vistas — i förtroligt umgänge med
blommorna och djuren. Hans verser äro
en sorts nybyggarpoesi, som uttrycker hans
glädje öfver att röja mark och odla jord,
och han sjunger gärna med spett och spade
i handen. En älskvärd godlynthet och en
manlig kärnfasthet kunna läsas i hans
andliga drag, som f. ö. icke ha någon djupare
egenart eller någon större pregnans. En
blid hem- och föräldrakänsla framträder i
dikten »Fader går med sin son». Det är
släktsjälen som blickar fram ur den lilles
ögon, och samma blick har fadern en gång
som liten vändt mot sin far.
Fader var liten en gång och gick,
kände ej huggen och sticken,
minns som en dröm sin faders blick,
minns som en dröm i blicken.
Hvad som under den drömmen låg,
hvälfver sig nu i faders håg.
Undrar, om nu den lille såg
faders dröm uti blicken.
Skalden ägnar också lifvets alstringskraft
sitt pris — icke utan poetisk charm i dikten
»På gränsen», som väfver in den omedvetna
modersdrömmen i en ung flickas vårliga
behag. Den naiva och bondska humorn
är en genre, i hvilken han misslyckas;
saften fattas här hans pensel. Däremot
finnes i samlingen — dess titel är Staden
och stugan — en serie dikter på orimmade
jamber, som äro mogna frukter af en trygg
och jämn reflexion och skänka behållning.
I Ernst Ekmans anspråkslösa poesi höra vi
en stillsam och behärskad röst frambära
uttrycken af ett harmoniskt sinne och en
varm lifsförtröstan.
Till den nordsvenska naturpoesin hör
äfven Nils Magnus Folckes Timmertallar
och torrfuror. Det är det norrländska
landskapet som gifvit färg åt dikterna, och
dess resliga och storslagna karaktär har
skalden personifierat i trollen och jättarna.
Den naturfantastik, i hvilken hans diktning
rör sig, har en blek strimma af den
präktiga humor och den fina sagostämning,
med hvilken Bauer i målarkonsten
framställt liknande motiv. För den annalkande
kulturen fly jättarna djupare in i ödemarken
och speja ifrån bergens skansar ned emot
bygden och dess dvärgasläkte. Motsatsen
mellan jättarna och människorna täcker
motsatsen mellan den obrutna naturen och
den framträngande odlingen och äfven den
mellan den gamla hedendomen och den
kristna eller halfkristna lifsåskådningen.
Trots sin misstänksamhet och sina onda
uppsåt äro emellertid jättarna — här följer
ju författaren en gifven sagotradition —
godmodiga och beskedliga väsen, som t. o. m.
ibland kunna visa tecken till hjärtnupenhet.
En så smittande dikt som Frödings »Ett
gammalt bergtroll» har här ej kunnat undgå
att öfva inflytande på skaldens skildring.
Någon poetisk förtrollning väcka emellertid
ej dessa troll, ty skaldens inbillning är för
matt att fullt illusoriskt hopfläta dem med
naturen och gjuta sagans drömsken öfver
bilden. Dock får uttrycksförmågan i en
dikt som »Nu ringer det till helg» icke
misskännas:
Nu lyser det i byn — se, i hvarje fönster brinner
ett putsadt, nystöpt julljus på hemväfd linneduk.
Mot fjällens stalp och klyftor en hungrig vargflock
rinner,
med raggen rest i fruktan och ryggarna på huk.
Där skuggan ligger svart mellan jökeldalens väggar
står gamle gammeljätten. Som lända vårdkasbål
hans ögon plira hvasst öfver hvassa snöfjällseggar,
och munnen grinar bredt som ett nattsvart jökelhål.
Äfven i lappfolket låter skalden
natursjälen uppenbara sig. En god del af
diktsamlingen är skäligen intresselös; en
omfattande utskärning af neutrala partier och
starkare poängtering och koncentration
skulle ha ländt boken till fördel. De
naturliga gåfvorna ha här ännu ej hunnit
utveckla sig till konstnärlig mognad.
Kerstin Hed är en Dalarnas skaldinna,
enligt uppgift en folkets dotter, som har
fått poesien i naturarf och sedan till en
smakfull verkan skolat och utbildat den.
Man träffar stundom bland folket spelmän,
som ha det medfödda greppet i strängar
och stråke, som endast behöfva lyssna till
sitt eget inre för att få det att låta vackert
och som till läromästare ha strömkarlen
eller huldran. En sådan stråke för Kerstin
Hed; bäcken sorlar och skogen susar, när
hon spelar. Det är ren, om än ej så
särdeles märklig ingifvelse i hennes vers, och
med tvångsfri teknik och jämn säkerhet
föredrar hon sina stycken. Det sorgsna
svärmeri, som man så ofta hör ljuda i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
