Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
OLOF RABENIUS
nordsvenska folkpoesien, det ensliga
hjärtats flyttfågelslängtan, som drar genom
skymningen med fjärran vindar, smyger försynt
fram ur dessa små dikter, som dock både
samla och strimma stämningen. Och man
misstar sig icke på den individuella nyans,
som här med en liten fin fläkt krusar
ord-väfven. En kvinnligt varmhjärtad
hemkänsla, rotad i fäderns jord, skjuter sin
späda blom i några af dikterna; den lefver
också i några idylliska bilder af folkets lif
i stugan och på fältet. Sitt poetiska handlag
visar skaldinnan exempelvis i »Linskörd» och
»Blåklint i råg». Solig hemtrefnad och klar
lyrisk luft möter man i följande väfvisa:
Det skiner sol igenom hvit gardin.
En strimma faller skälfvande och fin
in i det gråa skumslet, där jag sitter,
den fyller rummet med sitt skälmska glitter,
och hela lifvet får en annan min.
Hörs icke snart den första svalans hvin,
den första lärkans silfverrena kvitter?
Nu lyster mig att tänka stort och vidt,
att låta ljusa drömmar växa fritt
och flinkt som garnet vindar sig af spolen,
allt medan solskensstrimman hinner stolen
och smyckar väfven med en bård af gull.
Därute knoppas första vildviolen —
som den jag vill slå upp min blick i solen
och älska lifvet för dess egen skull!
Och medan örat lyss till toner nya,
jag väfver solen in uti min rya,
den sol, hvaraf min egen själ är full.
Tonen sjunger i alla fall under den stråke,
som spelar en sådan liten melodi.
Skaldinnan höjer icke stora anspråk med sin
diktsamling, men man har glädje af att
läsa den.
Gustaf Ullman har kallat en af sina
föregående diktböcker »Sångarbikt», en
beteckning som äfven kunde slå in på hans
sista diktsamling Kärlek. Stilla allvar och
sluten innerlighet tala sitt fåmälta språk ur
dikterna, som endast utsäga den egna
upp-lefvelsens sanningsord. Ullman står som
skald i skarp motsättning till Österling. I
stället för dennes sväfvande fantasispel och
yppigt skimrande frasering möter man hos
honom ett i möjligaste mån enkelt, nästan
naket och kargt uttryck, som skyr allt hvad
glitter och smycken heter. Men han vinner
lika fullt gehör med sin diskreta stämma,
som, om den också saknar glans, kommer
från hjärtat och vibrerar af dess betagenhet
eller rörelse. Dessa så helt personliga
sånger äro en bikt om ett kvaldt och stunget
lif, och dock har skalden bevarat sin tro
på det evigt goda och sköna i tillvaron.
Hans kärlek segrar öfver all den bitterhet
och besvikelse, som lifvet för med sig;
brutet af töcken och tårar strålar ljuset
fram, och en mild höstlig klarhet tänder
sig öfver den vissna världen. En sådan
förtröstan, som till sist stillar hjärtat och
smeker själfva plågan till ro, är, om något,
värd att kallas för religiös, ett ofta
miss-brukadt ord, som emellertid här får sin
fulla och äkta mening. Under stämningens
växlingar kan det tunga ordet falla —
och aldrig mera hoppas
då vårarna knoppas
— det har i hans mun ingen skymt af
billig utgjutelse utan verkar med hela sitt
förstenande allvar — och dock lyfter sig
åter hans tro. Han har erfarit, hur inom
den timliga kärleken det bästa och renaste
uppsåt kan få onda följder; må de
förskjutna älskande förlåta hvarandra
och tro att vi det bästa velat
kanhända högst, när värst vi felat.
Harmen och förbittringen stänger han ute;
den döda lyckan gör honom försonlig och mild :
Falle som tårar
lent min dom
som öfver bårar
blad och blom!
Den förtegna sorgen, som man ibland kan
öfverraska hos en man, som i natten står
och gråter utanför en stängd dörr, förstår
han — väl därför att den är hans egen.
Icke blott de mörka utan äfven de lekfulla
gångarna i kärleksspelet uttrycker han i
sin dikt, såsom i det lilla skälmska
capric-ciot »Vinden blåser»:
Mitt hjärtas dårskap på nytt oss enat —
din blick med undran i min sig sänkt. —
Ja — kan du säga mig, hvad du menat,
så skall jag säga dig — hvad jag tänkt.
— Vinden blåser, hvart den vill I ___
Det är möjligt och troligt, att Ullmans
poesi på sina håll verkar föga tilltalande,
därför att den ter sig alltför knappt tillmätt
och prydnadslös. Det är ingen dårande
sirénsång som ljuder från hans ensträngade
lyra. Nekas kan väl heller icke, att
enkelheten i hans diktion någon gång närmar
sig det torftiga och släta. Och dock har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
