Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
IDA BUERGEL GOODVVIN
i Människornas framtid på jorden
intresserar honom inte, deras ärlighet och
harmoniska växt i det närvarande gör det. Men
när de växa ut ur riktiga proportioner
uppblåsta, anspråksfulla, svulstiga, hycklande,
pedantiska, öfverspändt ömtåliga, när de ha
en falsk ödmjukhet eller äro fördärfvade
af inbilskhet — då skall det komiskas ande
se mänskligt hånfull ut och kasta ett
sidoljus på dem, följdt af skurar af silfverskratt.»
The Comic Spirit är alltid på jakt efter
ett och samma byte i otaliga förklädnader,
nämligen hvad Meredith kallar
»senti-mentalism». Det ordet betecknar alla
former af själfbedrägeri från de lätt
genomskådade former af sentimentalitet som ha
tårar och uppskrufvade känslor på bestämda
tider, till de mest svåråtkomliga lifslögner,
då skinande ideal och oklanderliga principer,
dessa så vackra andliga prydnader, bli
egoismens fula grip vapen. Ett gemensamt drag
för alla sentimentalister är att de inte våga
se lifvet i ansiktet och inte heller sitt eget jag.
The Egoist, a Comedy in Narrative
är kanske det mest karakteristiska af
Merediths verk. Det är minsta möjliga yttre
handling. Alltsammans, brytandet af en
förlofning, händer på några dar på ett engelskt
gods. Den unge Sir Willoughby Patterne
är ett mönster af korrekt engelsman med
uppfostran för sport och salong, en
gentleman med namn och förmögenhet, sitt lands
hopp, ett ljus i umgängeskretsen. Han
fullkomnade sig i all kunskap som ansågs
behöfvas: »Hade det varit modernt med
filosofi hade han studerat det, nu lämpade
han sig efter tidens smak för
naturvetenskapen och hade ett laboratorium.» Den
Gud som han fruktar och älskar heter
världen. Han är så oklanderlig, så man undrar
hur The Comic Spirit kan ha någon glädje
af honom. Men småtrollen, som äro i
andens följe, ana det löjliga och det
sentimentala hos honom, och »de putsa sina
lampor och huka sig i ring omkring honom,
säkra på att något komiskt skall hända».
Och det händer. Egoisten, »som ville kläda
sig på alla andras bekostnad, kommer
genom den driften därhän, att han måste
kläda af sig själf in på bara kroppen».
En bekant kom till Meredith alldeles
ursinnig: »Det är skamligt rent af, Willoughby,
det är ju jag själf.» Svar: »Nej, min kära
vän, han är hvar och en af oss.» The
Comic Spirit skrattar sina skurar af silf-
verskratt när Willoughby sentimentaliserar
med sin förlofvade, Clara Middleton, öfver
sin kärleks evighet oc.h vill ha henne att
aflägga eden: »Min efter döden», »Clara,
var inför alla trogen mot mitt stoft!» Iians
änka skall vara ett helgon i änkeskrud.
»Om du visste hur världen talar om änkor:
O, jag hör den!» Han ville skaffa sig en
egendomsförsäkran på hennes själ. »Evig
kärlek och trohet» — i så höga ord klädde
sig hans egoism och världsdyrkan. — Den
svärmiska Lætitia Dale, som hade omgett
Sir Willoughby med en hopplös tillbedjan,
fick heller inte upphöra att fortfarande
återspegla hans härlighet, äfven efter hans
förlofning med Clara. Han tyckte att
Lætitia tog den för lugnt. YVilloughbys
känslor af sårad fåfänga, öfversatta i Merediths
språk, voro: »Hon hade inte sett blekare ut,
hennes ögon hade inte förebrått honom.
Skulle hon ha begraft sin hemlighet på
kvinnors sätt, hvilkas hjärtan kunna vara
grafvar, om vi och världen låta dem vara
det, riktiga grifter där den de älskat ligger
död, spöklik. Om också inte död och
ohygglig att tänka på, så kan man ligga där kall
någon stans i en vrå. Om också
balsamerad, blir man kanske inte ofta besökt. Och
hur kan världen veta att man är
balsamerad? Man är inte bättre än en multnande
stackare inför världen, som inte kan se in i
kvinnans hjärta och se ljusen brinna och då
och då en sorgegudstjänst hållas för en. Det
finns kvinnor — tala inte om henne af
Efesus! — som ha balsamerat en och ha
öfvergifvit världen för att hålla vaxljusen
brinnande. Och så kommer en främling, och hon,
som hade ens bild framför sig, kan
plötsligt blåsa ut den vestaliska flamman och
behandla en som stoft, som duger att göda
hennes hjärtas trädgård för ett nytt
kärlekens blomster.»
Många påstå att The Egoist är kylig i
sin allt för skarpa intellektualitet. Så är
det inte möjligt annat än att bli varm för
en annan tragisk komediant och
sentimentalist, Richmond Roy, Harry Richmonds
fader. Han står i första ledet bland
litteraturens stora äfventyrare. Han är raka
motsatsen till den för världen så väl rustade
Sir Willoughby. Han har högst »oengelska
fel», ären drömmare, lycksökare och hjälte,
bedragare och bedragen. Som alla
sentimentalister sätter han skärmen för ögonen,
så att han inte ser verkligheten sådan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
