Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Torsten Boheman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6jo
TOBIAS NORLIND.
som det är första gången den svenska
tonkonsten intager en värdig plats i något
musiklexikon. I de stora utländska verken
är Sveriges musik oftast styfmoderligt
behandlad, ja, mången gång felaktigt. Den
lärde Riemann bildar i detta afseende intet
undantag.
De utländska tonkonstnärerna ha
naturligtvis ej försummats. Många af dem ha
behandlats på ett sätt som värdigt
motsvarar deras stora namn. Den gamle Bach
till exempel är föremål för en synnerligen
grundlig studie, byggd på modern
forskning, och den intressanta artikeln innehåller
både en släkttafla och en kronologisk
förteckning öfver hans arbeten. Likaledes
Beethoven, Brahms, Haydn, Mozart m. fl.,
hvilka alla behandlas med den respektfulla
noggrannhet man är skyldig dessa
Parnassens utvalde. Särskildt af intresse är en
uppställning af Beethovens samlade
kompositioner efter kompositions- och tryckår.
Naturligtvis gör författaren ej anspråk på
att öfverbjuda sina utländska kolleger i
fråga om detaljerade skildringar af de
kontinentala mästarna. I detta afseende gäller
ju liksom alltid annars, att man bäst läser
om ett lands store på samma lands språk.
Därför är fortfarande Riemann oöfverträffad,
då det gäller uttömmande historiker öfver
Tysklands tonsättare, Fétis i fråga om
Frankrikes och Grove beträffande
Englands-Men de biografier, som Norlinds
musiklexikon upptager, äro så sakliga och klart
uppställda, att de mer än väl fylla sin
uppgift-
Intressanta äro de kapitel, hvari
författaren behandlar de olika ländernas musik.
Hittills ha förekommit den danska, den finska
och den grekiska musiken. Antagligen
begränsar författaren sig till de nordiska
länderna och de andra länder, som i
musik-historiskt afseende icke äro stormakter. Ty
en redogörelse för exempelvis Tysklands
musik skulle fordra volymer. Det vore
oklokt att inlåta sig på dylika omfattande
ämnen, hvilka man lika väl kan läsa om
under detaljrubrikerna.
En värdefull utvidgning af det vanliga
lexikala området är den genomgående
beskrifningen af de större svenska städernas
musikaliska lif under årens lopp.
Härigenom har skapats ett stycke svensk
kulturhistoria, som är både lärorik och roande.
Uppslaget är, så vidt jag vet, nytt, och det
är ju ej omöjligt att i detta uppslag ligger
fröet till ett kommande större arbete öfver
de svenska städernas musikhistoriska
utveckling.
En annan nyhet är, att äfven den
koreografiska konsten medtagits. Både den
egentliga konstdansen med dess olika
variationer och den folkliga dansen eller
rättare dansleken ha behandlats mer ingående
än i något föregående musiklexikon. Och
äfven härvid gäller det, som jag förut
påpekat, att de inhemska konstformerna
intaga hedersplatsen. Öfver hufvud taget
har författaren nedlagt mycken omsorg på
den folkliga konsten. Folksången,
folkvisan och folkdansen ha framställts i sin
nationella utveckling och omfattning. Genom
dessa innehållsrika kapitel har det vaknande
studiet i svensk folklore fått ett godt
stöd. — — — —
Eftersom det vidlyftiga arbetet ännu icke
är färdigt — 11 häften ha kommit och
ytterligare 5 väntas — är det svårt att
af-giva ett helhetsomdöme. Men å andra sidan
ha de utkomna delarna i så hög grad
motsvarat förväntningarna, att man icke har
rätt att tvifla på de kommande. Om
uppställningen, arbetsplanen, har man redan
fått en så god föreställning, att man i detta
afseende kan känna sig fullkomligt lugn
för fortsättningen. Om detaljerna är det
ännu för tidigt att uttala sig. Att fel kunna
förekomma är helt naturligt i ett så
oerhördt kompliceradt arbete som ett
musiklexikon, men med kännedom om doktor
Norlinds noggrannhet får man antaga, att
de blifva jämförelsevis få. Små
felaktigheter kunna ju alltid uppletas, och i de nu
föreliggande häftena har jag funnit ett par,
som jag vill nämna, på samma gång som
jag erkänner, att de i stort sedt icke spela
någon egentlig roll. Sålunda saknas
komponisten Hakon Börresen, en modern och
ganska bekant dansk konstnär, likaledes
det stora musikförlaget Fischer i New York.
Och i förteckningen öfver Tysklands
konservatorier fattas det i vissa afseenden
förnämsta, nämligen det i Sondershausen,
liksom de i samma stad förekommande,
berömda Loh-konserterna icke ha omnämnts.
Under rubriken Alard står det, att
Sarasate »är» lärjunge af denne. Detta är ju
ett oskyldigt fel, men eftersom Sarasate
sedan många år är död, bör han ju helst
icke inregistreras bland de lefvande. Allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
