Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Med automobil i nordligaste Sahara. Av Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 ANDERS ÅNGSTRÖM
något sådant någonsin skulle falla honom
in, ville jag ej ge 5 centimes. Men
Bois-son, amerikanska konsuln, var en
intresserad kännare av dessa trakter, liksom
av de flesta andra trakter förresten. Född
på någon liten fransk besittning i
Paci-fiken, hade han växt upp i San
Francisko och hade tjänstgjort i Indien och
Marocko. Och på ena sidan om halsen
bar han ett långt ärr från en mauserkula
i boerkriget. Naturligtvis for jag med.
Och en halv timme efteråt voro vi
på väg. Med 60 km. i timmen surrade
vi ut förbi Jardin d’Essais med
Medelhavet blått och oändligt på ena sidan
och palmskogen på den andra. Araber
med den vita skjortan flaxande kring
benen och tofiflorna i handen röko åt sidan
för »Jitan», djävulen, arabernas namn på
detta moderna vidunder, automobilen, som
rent estetiskt sett skriker som den
vildaste dissonans i ett land och bland ett
folk, som bibehållit vanorna från tusen
och en natt. Jag tror att jag i en
föregående uppsats sagt, att man här känner
doften av antik och medeltid. Det är fel.
Vanorna och sederna bland arabfolken
äro icke medeltidens ej heller antikens;
de äro Gamla Testamentets; uppfattning
och synpunkter likaså. — En
automobil mitt uppe i Gamla Testamentet!!
Abraham överkörd av en auto, då han
går för att offra Isak. — En förfärlig
tanke. —
Det låg tät dimma över Atlas, då vi
på 1000 m. höjd passerade den slingrande
men utmärkta väg, som genom
tunnlarna leder mot öknen. Man endast anade
bråddjupet på ena sidan och kände
lukten av fukt från klippväggen på den
andra. Allt var ogenomskinligt. Snart
stego vi emellertid ned från höjderna och
kommo in i detta gränsgebit mellan
öknen och berglandskapet, som jag så väl
kände till efter fem månaders vistelse. Det
kommer mig att tänka på den hederlige
gamle Sallustius’ bok »De bello
Jugur-tino», som man pluggade på skolbänken.
Den handlar om kriget mot Masinissa
i Numidien, och jag känner så väl igen
naturbeskrivningarna: »de otaliga
kullarna och branterna, beväxta med risig
småskog, som försvårade soldaternas
frammarsch». Naturen är sig lik efter 2000
år, och innebyggarna äro sig nog ej
mycket olika heller.
Kamelhjordarna började nu visa sig.
Ibland blevo de skrämda av vidundret,
slogo bakut och ruskade på puckeln, men
vanligen voro de oberörda, knappast
iakttagande oss med sina tunga blaserade
ögon, i vilka man tyckte sig läsa ett
överlägset förakt. Sällan har väl en fulare
kroppshydda kombinerats med mera grace
i rörelserna än hos denne puckelryggige
ökenvandrare. — Vi körde genom små
arabbyar, där röda fezer och gula
skjortor lyste mot vita hus, och där franska
hus, smaklösa och oproportionerliga,
skarpt stucko av mot sina harmoniska,
väl avvägda arabiska grannar.
Alfagräset och tistlarna kunna snart
ej längre binda sanden, som börjar ge
en gulröd totalfärg åt landskapet. Här
och där kamelhjordar, här och där de
tältformade hyddorna, bebodda av
nomaderna, ökenaraberna. Enstaka araber
med flintbössan på axeln och öknen i
ögonen kasta en fientlig blick efter oss, då
vi jaga fårskocken eller kamelhjorden åt
sidan. Öknen och »Abderrhamans bord»,
som reser ett fästningsliknande massiv
mot en genomskinlig himmel, färgas i
rött av den nedgående solen. —
Utanför arabbyn, skuggad av dadelpalmerna
och av bergshöjden skyddad mot samum,
göra sex araber, uppställda i en något
oregelbunden svinfylking, sin aftonbön
med ansiktena vända mot Mecka. Under
fezer och turbaner lysa ansiktena som
blank koppar i solnedgången.
Strax efter kl. 7 ankommo vi till Bou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
