Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Primitiv och modern konst. Av Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
OSVALD SIRÉN
vilken ingår i det allmänna medvetandet.
Det är, såsom inledningsvis nämndes,
denna måttstock som plägar läggas till
grund för det mesta konstbedömandet,
oberoende av tid och skolor.
Var och en, som känner sig
övertygad om att hans iakttagelseförmåga
är tillräckligt utvecklad för att kunna
avgöra vad som är »natur» eller icke,
borde göra ett litet försök att kontrollera
denna. Om han exempelvis ville
försöka teckna ur minnet träden på en
gård, som han ofta besökt, en dörr, som
han dagligen går igenom, eller
tapetmönstret i matsalen (om han nu har den
glädjen att vara omgiven av ett rikt
arabeskmönster), så torde han snart
nödgas erkänna, att hans iakttagelseförmåga
i vardagslivet varit tämligen slapp. Han
har en allmän idé om huru saker och
ting se ut, han vet alldeles tillräckligt
om dem för att använda dem på det
rätta sättet, men han kan icke
karakterisera dem åskådligt inträngande. Han
är van att betrakta allt detta såsom
medel, omgivna av allehanda
idéassociationer, icke såsom självändamål, och ser
sålunda icke heller de väsentliga
formvärdena.
»Nästan alla saker, som äro på
något sätt nyttiga, påsätta osynlighetens
mössa. Det är först när en sak
existerar i vårt liv utan annan uppgift än
att bli sedd som vi verkligen se den,
såsom exempelvis ett kinesiskt ornament
eller en dyrbar sten, och inför sådana
föremål intager även den mest normala
människa till en viss grad den
konstnärliga positionen av ren betraktelse,
frigjord från nödvändighetens, skriver
Roger Fry, och han belyser vidare den
vanliga oförmågan att iakttaga naturen
på följande sätt:
»Denna begränsning av seendet går
så långt, att vanliga människor knappast
ha någon idé om huru föremålen verk-
ligen se ut, så att, egendomligt nog,
flertalet människor äro oförmögna att
tillämpa den standard, som den populära
kritiken plägar göra gällande för
målningar, nämligen huruvida de äro lika
naturen eller icke. Då den enda sak de
verkligen hava sett är andra målningar,
känna de sig uppbragta över bristande
naturtrohet, då en konstnär, som
ingående studerat naturen, ger dem en klar
framställning av vad han iakttagit. Detta
har så ofta hänt i vår tid, att det
knappast behöver bevisas. Ett exempel må
vara tillräckligt. Monet är en konstnär,
vars huvudsakliga krav på erkännande
ligger i hans överraskande förmåga att
troget återgiva vissa sidor av naturen,
men hans naiva oskuld och uppriktighet
uppfattades dock av publiken såsom den
djärvaste humbug, och det fordrades
undervisning av män sådan som Bastien
Lepage, som skickligt förmedlade mellan
sanningen och den konventionellt
godtagna uppfattningen av föremålens
utseende, att sä småningom leda världen
på omvägar till erkännande av sanningar,
vilka dock under en enda vandring i
naturen med ren och fördomsfri
iakttagelseförmåga kunnat framstå såsom
fullt otvivelaktiga.»
Det populära kravet på naturtrohet
vilar synbarligen på mycket osäkra
grundvalar; vill man göra det till norm för
konstbedömandet, så löper man då fara
att snarare öka än minska och förenkla
de många tvistefrågor, varpå estetiken
är så rik. Konsten göres till en fysisk
prestation, beroende av den mer eller
mindre uppövade individuella förmågan
av att se och oskiljaktligt sammanlänkad
med fenomenvärldens växlingar. Den
vilar i så fall på ett sken, icke på
verklighet. Härtill invänder kanske någon,
att det dock i främsta rummet är
konstens uppgift att framställa skenet
påtagligt och trovärdigt. Det är en anspråks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
